Joni Mitchell
Joni Mitchell är INFP. Blue hör till de ärligaste album som någonsin gjorts, en direkt överföring från ett inre känslotillstånd med nästan inget avstånd mellan känsla och sång. Hon har beskrivit den som skivan där hon släppte garden mer än någonsin förut. Hennes senare verk, Court and Spark, Hejira, Mingus, följer samma inre kompass in i alltmer komplex harmonisk terräng, inte av ambition utan av INFP:ns mest pålitliga instruktion: verket ska uttrycka det som är sant, oavsett om publiken är redo för det. Hennes motstånd mot strömning, hennes strider mot appropriering, hennes vägran att förenkla: alltsammans samma person, samma kompass, genom femtio år.
Joni Mitchell och INFP-sinnet
Joni Mitchell är INFP. Typen definieras av en hierarki av kognitiva funktioner: inte en checklista med drag, utan en ordnad stack av mentala processer som avgör hur någon uppfattar världen och hur hen fattar beslut. För Joni Mitchell leds stacken av Fi (introvert kännande) med stöd av Ne (extravert intuition). Att förstå den ordningen förklarar inte bara vad Joni Mitchell gör utan varför, och varför hen reagerar som hen gör under press, i relationer och vid vändpunkterna i sin berättelse.
För Joni Mitchell är det inre livet den primära verkligheten. Den dominanta funktionen är Fi (introvert kännande), ett djupt personligt värdesystem som Joni Mitchell använder för att bedöma allt, tyst och ständigt. Det syns inte på ytan, och därför missförstås Joni Mitchell ofta som passiv eller vag: intensiteten finns helt och hållet på insidan. Ne (extravert intuition) som sekundär funktion skapar de möjligheter, samband och alternativa perspektiv som gör att Joni Mitchell kan föreställa sig hur saker skulle kunna vara, inte bara hur de är. Den inferiöra Te (extravert tänkande) är den återkommande svaga punkten: genomförande, struktur, yttre ansvar och att omsätta den inre visionen i konkreta resultat är där Joni Mitchell tappar mark, och där utvecklingen, när den kommer, syns tydligast.
Det som gör Joni Mitchell till ett övertygande exempel på INFP är inte att hen uppfyller varje punkt i typbeskrivningen, utan att funktionsstacken håller under press. I de stunder som definierar hens historia (Musiker), besluten under stress, misstagen i omdömet och de sällsynta stunderna av verklig utveckling, är mönstret konsekvent. Den dominanta funktionen är det som Joni Mitchell sträcker sig efter först. Den inferiöra funktionen är det som tar hen på sängen.
Så bearbetar INFP världen
Alla INFP fungerar genom samma hierarki av kognitiva funktioner. Så här motsvarar stacken hur Joni Mitchell faktiskt tänker, beslutar och handlar.
Joni Mitchell: vad INFP-profilen förklarar
Joni Mitchells INFP-profil är folk- och jazzmusikens mest fullständiga porträtt av typen när sekundär Ne har hittat den bestämda formella förnyelsen, de öppna stämningarna, de särskilda ackordläggningar som ingen annan använde, som gör dominant Fi:s mest fullständiga bedömning av vad ett bestämt mänskligt läge rymmer läsbar i den upplösning som det faktiskt sker i. Hon utvecklade inte sitt harmoniska språk ur teori. Fi hade bedömningen. Ne fortsatte hitta den stämning som gjorde bedömningen möjlig att leverera i den närmaste upplösningen. Blue är resultatet: det inre som talar genom det närmaste instrumentet i den mest fullständiga upplösningen, utan att inferiör Te:s redigerande distans går emellan bedömningen och leveransen.
Hennes relation till dottern var Si:s mest grundläggande register: det bestämda barnet som lämnades för adoption 1965, den bestämda tyngden i den bestämda förlusten, hållen av Si med den fullständighet som funktionen ger de register som den bygger fullt ut, och som kom upp till ytan i musiken under årtionden innan återföreningen till slut gav funktionen det korrektiv i nuet som registret alltid hade byggt mot. Hon sjöng om det utan att någonsin nämna det direkt. Fi hade bedömningen. Ne hittade formen. Si förde registret.
Both Sides Now är INFP:ns mest fullständiga självbeskrivning: Ne som tar fram de mest intressanta alternativa inramningarna av samma bestämda läge, moln, kärlek, liv, och Fi som ställer sig bakom var och en med den fullständiga insats som funktionen ger de få saker som den helt pekar ut, medan den håller båda inramningarna samtidigt utan att lösa upp spänningen mellan dem. Hon spelade in den i tjugofemårsåldern. Hon spelade in den igen i femtiofemårsåldern. Båda inspelningarna är Fi:s mest fullständiga bedömning av vad just det läget rymde vid just den åldern. Båda bedömningarna stämmer.
Därför är Joni Mitchell INFP, inte ISFP eller INFJ
Mitchell skrivs ibland som INFJ: den skenbart visionära kvaliteten, den heltäckande förståelsen, känslan av ett mönster som hon kan se och andra inte. Men INFJ:s Ni sammanfogar mönstret innan den går in i något. Mitchell tar fram utifrån det inres mest fullständiga bedömning och utåt: Fi har bedömningen och Ne hittar formen. Syntesen följer bedömningen. Bedömningen kommer först.
ISFP-argumentet kommer från den fysiska kvaliteten i gitarrspelet och det särskilda sångsättet. Men ISFP är Fi och Se: värdena är förankrade i omedelbart fysiskt engagemang. Mitchells mest utmärkande drag är att Ne tar fram den formella förnyelsen, de öppna stämningarna, jazzackorden, som gör Fi:s bedömning möjlig att leverera i den närmaste upplösningen. Ne är instrumentet. Spelet levererar det.
Det avgörande är stämningarna. Hon använder stämningar som ingen annan använder, eftersom Ne fortsatte ta fram det mest intressanta alternativet till standardstämningen tills den hittade den som gjorde Fi:s mest fullständiga bedömning läsbar i den upplösning som bedömningen krävde. Hon valde inte stämningarna ur teori. Fi hade bedömningen. Ne hittade instrumentet. Stämningen var den närmaste formen för den mest fullständiga bedömningen.
Personlighetstypen INFP
Driven av värderingar och djupt inåtvänd. INFP har fasta etiska övertygelser som helt är deras egna och sällan är öppna för debatt. De är inte passiva: deras mildhet döljer en stark vilja när det gäller det som betyder något.