Radiohead / Thom Yorke

Thomas Edward Yorke föddes den 7 oktober 1968 i Wellingborough. Han föddes med ett förlamat vänsteröga och genomgick fem operationer innan han fyllde sex. Den sista misslyckades och gav honom det hängande ögonlock som han senare beskrev som en hedersmedalj. Han bildade ett band med skolkamrater på Abingdon School i Oxfordshire 1985, döpt till On a Friday eftersom fredag var den enda dag skolan lät dem repetera, och de blev Radiohead när de skrev kontrakt med EMI 1991.

Creep, som gavs ut 1993, gjorde dem internationellt berömda, och Yorkes förhållande till den surnade snabbt. Han sa till Rolling Stone att det kändes som om de spelade en cover, eftersom låten hade slutat tillhöra dem.

Vad hände mellan OK Computer och Kid A?

Ett sammanbrott. OK Computer 1997 etablerade Radiohead som ett av världens viktigaste band, och turnerandet och uppmärksamheten som följde gav ett sammanbrott. Yorke flyttade till Cornwall, slutade lyssna på gitarrmusik och fördjupade sig i den elektroniska musik som kom från Warp, Aphex Twin framför allt. Kid A, som gavs ut år 2000, har nästan ingen konventionell rockstruktur, och det förutspåddes allmänt att den skulle avsluta deras kommersiella karriär. Den gick upp på förstaplatsen både i Storbritannien och i USA. Sedan dess har han gjort soloskivor, däribland The Eraser 2006 och Anima 2019, bildat Atoms for Peace med Nigel Godrich och Flea och sedan 2021 spelat i The Smile med Jonny Greenwood. Hans röst har ett ovanligt stort omfång och han behandlar den elektroniskt lika ofta som inte, och använder den som textur snarare än som ledinstrument.

Yorke är dominant Fi, och historien om Creep är den renaste illustrationen. En låt gör ett band berömt, publiken vill ha den varje kväll, och sångaren slutar framföra den eftersom den inte längre känns sann för honom. Det är ingen karriärkalkyl, det kostade dem enormt, det är en inre måttstock som vägrar köras över av ett yttre utslag, vilket är vad funktionen gör när den är dominant och ohanterlig.

Den sekundära Ne är skälet till att vägran gav Kid A snarare än tystnad. Ställd inför en form han inte längre kunde bebo gick han och letade efter en annan, elektronik, jazzblås, ondes Martenot, klippta texter dragna ur en hatt, och satte ihop ett arbetssätt som saknade föregångare i bandets egen katalog. Fi avgör att det gamla är dött och Ne tillhandahåller alternativen.

Varför är Thom Yorke så obekväm med berömmelse?

För att den inferiöra Te innebär att maskineriet kring ett band av den storleken är det minst hanterbara i hans stack, och för att Fi upplever en offentlig identitet som en förvrängning snarare än en tillgång. Colin Greenwood har beskrivit en tom, frånvarande blick på scenen under 1990-talet, vilket är hur det ser ut när någon uppträder medan den värderande funktionen säger att situationen är falsk. Den tertiära Si hörs i hur bandet faktiskt arbetar: samma fem personer sedan skoltiden, samma producent sedan 1994, en uppsättning samlade relationer som han har skyddat i fyrtio år.

INFJ är det vanligaste alternativet, med tanke på den synbara mörka visionen och det politiska materialet. Skillnaden är riktningen. En Ni-Fe-skribent bygger mot en lyssnare med ett syfte. Yorkes texter är ofta privata till gränsen för ogenomtränglighet och han har varit öppet likgiltig för om de förstås, vilket är Fi som vägrar översätta sig själv.

INTP föreslås ibland på grund av det tekniska experimenterandet och intresset för produktionssystem. Men experimenten tjänar ett känslomässigt krav snarare än ett analytiskt. Han ville inte veta vad elektronik kunde göra, han ville ha en form som inte kändes som en lögn.