Louis Armstrong

Louis Armstrong föddes den 4 augusti 1901 i New Orleans och dog den 6 juli 1971 i New York. Han växte upp i svår fattigdom i ett hårt kvarter som kallades Battlefield, vid Rampart Street, och slutade skolan vid elva. Den 31 december 1912 avlossade han ett löst skott med sin styvfars pistol på gatan, greps och skickades till Colored Waifs' Home, där en lärare vid namn Peter Davis lärde honom spela kornett. Det är ingen överdrift att säga att gripandet skapade karriären.

Omkring 1922 följde han sin mentor King Oliver till Chicago och spelade andrakornett i Olivers Creole Jazz Band, och gjorde sina första studioinspelningar i april 1923. År 1924 flyttade han till New York för Fletcher Hendersons orkester och bytte till trumpet, och hans inflytande på musikerna omkring honom, bland dem Coleman Hawkins, var omedelbart.

Varför är Louis Armstrong så viktig för jazzen?

Inspelningarna med Hot Five och Hot Seven, som började i november 1925 och gav tjugofyra skivor på tolv månader. Före dem var jazzen till stor del kollektivt ensemblespel. Armstrong improviserade över en låts harmoniska struktur snarare än att dekorera dess melodi, och han gjorde det i utsträckta solon som bar hans egen personlighet, och därmed gjorde han musiken till en solistisk konstform. Varje jazzimprovisatör sedan dess arbetar inom en ram som han byggde. Han gjorde också scatsången populär med Heebie Jeebies 1926, enligt den välnötta historien efter att ha tappat textbladet mitt i en tagning. Senare blev han en verkligt global gestalt, turnerade i Afrika, Europa och Asien med stöd av utrikesdepartementet som Ambassador Satch, tog Hello, Dolly! till förstaplatsen 1964 vid sextiotvå år och nio månader, då den äldste som hade gjort det, och spelade in What a Wonderful World, som låg en månad i topp på den brittiska listan. År 1957, efter Little Rock, sade han till en intervjuare att guvernör Faubus var en obildad bondpojke, att Eisenhower saknade mod och var falsk, och att regeringen kunde dra åt helvete med tanke på hur den behandlade hans folk i Södern. Han ställde in en turné i Sovjetunionen för utrikesdepartementet på grund av det, och FBI lade upp en akt.

Armstrong är dominant Se som musikalisk metod. Improvisation av det slaget är inte komposition i hög fart. Den är ett svar på den faktiska ljudsituationen i rummet, gjord i realtid och omöjlig att upprepa. Anledningen till att Hot Five-inspelningarna fortfarande låter levande ett sekel senare är att man hör en man reagera på det som just har hänt snarare än utföra något som bestämts i förväg.

Den sekundära Fi är anledningen till att förnyelsen var uttrycksfull snarare än bara teknisk. Han lade in sin egen personlighet i solot, medvetet, och det var det egentliga brottet med det som kom före. Fi ger en privat måttstock för vad som är värt att spela, och hans var värme: han var kapabel till enorm teknisk uppvisning och valde konsekvent känsla framför svårighet, vilket är anledningen till att andra trumpetare fann honom så svår att kopiera.

Varför tog Louis Armstrong till orda 1957?

För att sekundär Fi kan hålla tyst i årtionden och sedan bryta tystnaden fullständigt, utan någon strategisk kalkyl. Armstrong hade under hela karriären kritiserats av yngre svarta musiker för sin leende, tillmötesgående scenstil, och han hade inte svarat. Sedan kom Little Rock, och han sade exakt vad han tyckte om USA:s president till en reporter, sänkte en turné för utrikesdepartementet och tog följderna. Det kostade honom spelningar och gav honom en akt hos FBI. Den tertiära Te syns i hur grundligt han byggde och skötte sin egen karriär under fem årtionden, och den inferiöra Ni i att detta var en man som levde och arbetade i stunden och sällan alls tycktes förvalta ett eftermäle.

ENFP föreslås ibland på grund av den enorma värmen och känslan av en artist som får kontakt med alla. Skillnaden är var uppfinnandet sker. En musiker med dominant Ne tar fram begreppsliga möjligheter och skulle rastlöst byta idiom. Armstrong stannade inom en form som han till stor del hade definierat och åstadkom oändlig variation inom den, i stunden, fysiskt, vilket är Se.

ESFJ kommer upp på grund av gemytligheten och sättet han tog en publik. Men Fe på sekundär plats skulle innebära att han anpassade sig efter vad rummet ville ha. Armstrong spelade det han ville, och rummet följde med honom, och när en verklig värdefråga kom 1957 intog han en ståndpunkt som väldigt många inte ville höra. Fi på andra plats, inte Fe.