William Clockwell

William är den mest högljudda personen i de flesta rum han går in i, inte för att han försöker vara det utan för att det inre och det yttre inte är åtskilda i någon meningsfull mån hos honom. Det han tänker, säger han. Det han känner, uttrycker han. Det han lägger märke till i det bestämda läget i nuet, klädseln, dynamiken, det som pågår mellan två människor tvärs över ett rum, går genast ut i den sociala miljön som en kommentar, en reaktion, en deklaration. Han har inget större glapp mellan upplevelse och uttryck. Se läser, Fi ställer sig bakom, och William säger det redan högt.

Det syns i hans reaktion på att Mark är Invincible. Han sitter inte på det. Han väntar inte med att räkna ut hur han känner eller vad det betyder innan han tar upp det med Mark. Han ser det, han vet det, och inom vad som verkar vara mycket kort tid har han sagt till Mark att han vet. Den introverta bär uppgifter inåt och bearbetar dem privat innan den tar fram dem. William tar fram dem som en del av bearbetningen. Samtalet med Mark är hur han räknar ut vad vetskapen betyder, inte något som han gör efter att redan ha räknat ut det.

Hans relation till Rick har samma kvalitet. Hans omsorg får ständigt yttre form, genom de bestämda saker han säger, de bestämda sätt han ställer upp på, den särskilda uttrycksfullheten i hur han bebor relationen offentligt. Han älskar inte i tysthet. Fi:s djup är verkligt, men Se levererar det utåt hela tiden. När Rick förändras och relationen blir något som William inte kan bebo på samma sätt får förlusten också yttre form: sorgen syns, den uttrycks, den hålls inte inne. För William är det att känna något och det att uttrycka det samma gest, nådda på en gång.

William läser det som faktiskt finns framför honom. Inte vad det antyder, inte vad det kan bli, inte mönstret som det är en del av över en längre tidslinje, utan det som finns där, just nu, i det bestämda läget i nuet. Han pekar ut Marks identitet inte genom slutledning som byggts upp under veckor av iakttagelser utan genom en enda visuell läsning av ett bestämt ögonblick: dräkten, sammanhanget, den omisskännliga fysiska verkligheten i det. Se ger ett fullständigt utslag ur sinnesintryck i nuet med en snabbhet och träffsäkerhet som de intuitiva funktionerna, som arbetar utifrån mönster och antydningar, inte kan mäta sig med i stunden.

Den inriktningen på nuet är det som gör honom till en verkningsfull bästa vän för Mark genom allt som serien utsätter dem för. Han har ingen modell av vad Mark borde vara eller vart vänskapen borde gå. Han har den bestämde Mark som står framför honom just nu, och han svarar på den Mark. När Mark har det svårt läser Se svårigheten, och Fi ger ett äkta svar på det som faktiskt pågår. Han arbetar inte utifrån en idé om vad Mark behöver i allmänhet. Han läser vad Mark behöver i just det ögonblicket, och läsningen stämmer oftast.

Begränsningen visar sig med Rick. Se är utmärkt på att läsa nuet hos människan framför honom. Den är sämre rustad för läget där människan framför honom finns där men inte längre är densamma. När Rick kommer tillbaka förändrad fortsätter William läsa den nuvarande Rick, Se kan inte göra annat, men den nuvarande Rick och den Rick som finns i Williams Fi är i allt högre grad olika människor. Sinnesfunktionen lever i det som faktiskt finns där. När det som faktiskt finns där inte längre stämmer med det som Fi värderade kan funktionen inte överbrygga glappet genom att sträcka sig in i det förflutna eller projicera vad Rick kan bli. Den kan bara läsa det som finns. Ibland är det som finns förlusten.

Williams värme är varken spel eller strategi. Den är sekundär Fi som går under Se:s ständiga engagemang i nuet, ställer sig bakom det som Se läser och lägger äkta personlig insats till svaret. När han säger att Mark betyder något för honom menar han det på det bestämda, icke abstrakta sätt som Fi menar saker: inte som en allmän kategori av betydelse utan som ett bestämt, känt, oreducerbart faktum om just den här människan. Fi fördelar inte värme jämnt över alla tillgängliga relationer. Den pekar ut de bestämda människor som betyder något och satsar helt på dem.

Hans sorg över det som händer med Rick är Fi:s tydligaste utsaga i serien. Se hade läst Rick genom hela deras relation, och Fi hade satsat på det som Se läste. När den bestämda människa som Fi hade pekat ut som viktig görs om till något som inte längre helt stämmer med Fi:s investering är förlusten inte allmän eller filosofisk. Den är bestämd och känd och går inte att reducera till någon ram som gör den lättare att bära. Han kan inte använda inferiör Ni för att projicera en framtid där Rick mår bra. Han kan inte använda Se för att låtsas att Rick i nuet är densamme som den Rick som togs. Han kan bara känna det som Fi känner inför just det glappet. Känslan är verklig, och den går inte över fort.

Att han godtar Marks identitet som Invincible är också Fi. Han hade kunnat känna sig hotad av den, eller sårad över att Mark hade hållit den hemlig för honom, eller orolig för vad den innebär för hans egen säkerhet. I stället går han nästan genast vidare till vad avslöjandet betyder för Mark och för vänskapen: hur Mark måste ha känt det när han bar på det, vad det måste ha kostat att hålla det hemligt, vilken sorts vän han behöver nu när hemligheten är ute. Fi:s inriktning är mot den bestämda människan och vad den människan behöver. Han ägnade knappt någon tid åt sin egen reaktion innan han redan var inne i Marks upplevelse av ögonblicket. Det är sekundär Fi som läser utåt snarare än inåt.

William har ingen plan för hur vänskapen med Mark ska utvecklas. Han har ingen plan för relationen med Rick, eller för college, eller för vad som händer efter college. Han har ett svar på det som händer just nu, och när det som händer ändras har han ett nytt svar på det nya. Det är inte planlöshet, Fi har verkliga värden och verkliga prioriteringar, men det är en grundläggande öppenhet för läget i nuet som den bedömande läggningen helt enkelt inte har. Han styr inte mot ett förutbestämt utfall. Han bebor stunden fullt ut och svarar på det som den ger.

Den perceptiva läggningens förhållande till överraskningar är ett annat än den bedömande läggningens. Den bedömande typen blir tagen på sängen när saker avviker från ramverket. Perceivern har inte ramverket på samma sätt, vilket innebär att en överraskning bara är nästa läge i nuet att bebo snarare än en strukturell störning. William tar emot avslöjandet om Mark med enastående snabbhet, inte för att han är ovanligt tålig utan för att det inte fanns något stelt ramverk för vänskapen som avslöjandet måste förenas med. Han uppdaterar och går in i det nya läget. Se läser redan det nya.

Det som den perceptiva läggningen kostar honom gäller det som han inte kan se komma. Inferiör Ni är kroniskt dåligt rustad för att modellera vart ett läge är på väg innan det kommer dit. Att Rick förs bort och det som följer, den växande tyngden i att vara vän med en superhjälte, de bestämda långsiktiga följderna av de bestämda val som hans relationer innebär: inget av det finns tillgängligt för honom i förväg. Han kommer fram till varje vändning när den visar sig för Se, utan den prognos som Ni skulle ha gett. För William innebär det att han alltid är fullt närvarande och ibland blir helt överrumplad. Den kombinationen, total närvaro och ingen prognos, är den perceptiva läggningen i sin ärligaste form.