Peter Quill

Peter Jason Quill, som insisterar på att kallas Star-Lord, är ledaren för Guardians of the Galaxy i Marvelfilmerna, spelad av Chris Pratt. Öppningen på den första filmen, som utspelar sig 1988, är hela gestalten: en pojke som sitter i en sjukhuskorridor med en Walkman på, kallas in till sin döende mors säng, inte förmår ta hennes hand när hon sträcker ut den, springer ut ur byggnaden och lyfts upp i himlen av ett Ravagerskepp.

Ravagers, under Yondu, hade fått i uppdrag att leverera honom till hans far. Yondu gjorde inte det, av skäl som den andra filmen förklarar och som är betydligt mörkare än de först verkar, och uppfostrade honom i stället, illa, i ett kriminellt gäng, med en hel del hot om våld och en genuin om än helt outtalad tillgivenhet.

Vilken betydelse har blandbandet?

Det är det enda han har. Awesome Mix Vol. 1 gjordes av hans mor, och han har behållit det och sin Walkman i tjugosex år genom galaxen och spelat det oavbrutet, och filmerna använder det som bindväven i hela serien. Det är också det mest direkta uttrycket för vad han är: en man som har ordnat hela sin personlighet kring ett ögonblick 1988 som han inte kunde möta då och inte har återvänt till sedan dess. Kaxigheten, namnet, dansen, skämten som avfyras i de minst lämpliga ögonblicken, det här är den apparat han byggde för att slippa vara det där barnet i korridoren.

Quill är dominant Se, och det är därför han är bra i en strid och usel i en plan. Han svarar på det som händer nu med verklig stil, improvisationen, det fysiska självförtroendet, förmågan att prata sig igenom ett rum medan han bedömer varje utgång, och hans bästa ögonblick är alla reaktioner. Den berömda dansduellen mot en folkmordisk krigsherre är funktionen i ett nötskal: en helt absurd idé, genomförd på stället, som fungerar för att ingen annan i situationen var kapabel att komma på den.

Den sekundära Fi är det som gör honom till ledaren snarare än till den komiska bifiguren. Hans lojaliteter är absoluta och helt hans egna, och gruppen bildas för att han bestämmer att de här människorna är hans och sedan beter sig därefter. När den första filmen når sin höjdpunkt griper han en oändlighetssten med bara handen och vet vad den kommer att göra med honom, och det är inget strategiskt beslut.

Varför misslyckas Peter Quill i det avgörande ögonblicket?

För att inferiör Ni betyder att följden aldrig kommer i tid. Det mest följdrika han gör i hela serien är att slå till Thanos mitt i en fungerande plan för att få av honom handsken, i exakt det ögonblick han får veta att Gamora är död, och det kostar universum hälften av allt. Det är inte dumhet. Det är en funktionsordning där det känslomässiga faktumet i nuet är överväldigande och förmågan att hålla ett framtida utfall emot det är den svagaste funktion han har. Den tertiära Te är det han använder för att hålla ihop besättningen operativt, och det är synbart ansträngt varje gång.

ENFP föreslås ibland på grund av humorn och den känslomässiga öppenheten. Skillnaden är vad han svarar på. En ledare med dominant Ne tar fram möjligheter och planer i det abstrakta. Quill läser av det fysiska rummet och handlar i det, och hans idéer är nästan alltid sådant han kan göra just nu med det som finns till hands. Dansduellen är inget koncept, den är en improvisation.

ESTP ligger närmare, med tanke på kaxigheten och den taktiska improvisationen. Den sekundära funktionen avgör saken. Se med Ti skulle ge någon som läser en situation efter hävstänger och förblir kall. Quills beslut styrs konsekvent av tillgivenhet, och det enskilt viktigaste val han gör i hela serien är ett känslomässigt sammanbrott snarare än en kalkyl.