Nina Simone

Eunice Kathleen Waymon föddes den 21 februari 1933 i Tryon i North Carolina och dog den 21 april 2003 i Carry-le-Rouet i Frankrike, sjuttio år gammal. Hon började spela piano vid tre eller fyra års ålder, blev känd i trakten som underbarn och utbildades för en klassisk karriär: bäst i sin årskull på high school och sedan en sommar på Juilliard 1950 där hon studerade för Carl Friedberg just för att förbereda sig för provspelningen på Curtis Institute.

Curtis avvisade henne. Hela livet trodde hon att det berodde på att hon var svart; institutet bestred det. Vad sanningen än var gav avslaget allt en ny riktning: konsertkarriären tog slut innan den börjat, och 1954 tog hon ett jobb på Midtown Bar and Grill i Atlantic City för att betala privatlektioner, där ägaren sa att hon måste sjunga och inte bara spela. Hon tog namnet Nina Simone, Nina efter en pojkvän och Simone efter skådespelaren Simone Signoret, så att hennes mamma, som ogillade världslig musik, inte skulle få veta vad hon höll på med.

Vad gjorde Nina Simone politisk?

1963. Mordet på Medgar Evers och bombdådet mot baptistkyrkan på 16th Street i Birmingham gav upphov till Mississippi Goddam, som hon beskrev som sin första medborgarrättslåt och som hon skrev på ungefär en timme. Radiostationer i Södern skickade tillbaka exemplar som brutits itu. Sedan kom Four Women, om kolorism och de kategorier som tvingas på svarta kvinnor, som några stationer bannlyste för att den ansågs stötande för just de människor den försvarade. Hon trodde att branschen straffade henne för det politiska materialet, och efter mordet på King 1968 lämnade hon USA 1970 och tillbringade år på Barbados, i Liberia, i Nederländerna och till sist i Frankrike. I slutet av 1980-talet, när hon bodde i Nijmegen, fick hon diagnosen bipolär sjukdom. Två dagar före hennes död gav Curtis Institute henne den hedersexamen som institutet hade nekat henne femtiotre år tidigare.

Simone har dominant Ni, och det hörs i musiken innan det syns i biografin. Hon var den enda artisten i sin tid som kunde spela en Bachfuga som inledning till en blues och få det strukturellt sammanhängande, och hennes arrangemang utgår genomgående från en enda organiserande idé om vad en låt egentligen är snarare än från en genrekonvention. Ingen kunde kategorisera henne, för hon arbetade inte inom en kategori; hon hade en föreställning och påtvingade den det material som fanns till hands.

Den sekundära Te är genomförandet och vägran att anpassa sig. Hon styrde sina arrangemang, tystade publik som pratade, gick av scener och byggde ett verk där den klassiska skolningen, gospeln, jazzen och protestmaterialet alla är redskap för ett och samma projekt. Mississippi Goddam är en musikallåt, med avsikt, hon säger det själv på inspelningen, och det motsägelsefulla är konstruerat.

Varför lämnade hon USA?

Därför att den tertiära Fi håller fast vid ett sår fullständigt och Te drog slutsatsen att det inte fanns något mer att bygga här. Avslaget från Curtis, branschens reaktion på de politiska skivorna, Kings död och ett äktenskap med en manager som hon senare beskrev som misshandlande samlades till en fast dom över landet, och hon handlade helt och fullt efter den: ingen turné utomlands utan en utflyttning, för de tre årtionden hon hade kvar att leva. Den inferiöra Se är den svåraste delen av historien: en obehandlad och sedan dåligt skött bipolär sjukdom, en kropp och en karriär som ingen tog hand om, och år då framträdandena var oförutsägbara eftersom ingen hade byggt någon struktur runt henne.

INFP är det vanligaste alternativet, med tanke på den känslomässiga intensiteten och känslan av ett sårat inre. Skillnaden är metoden. En artist med dominant Fi arbetar utåt från en personlig känsla; Simone konstruerade arrangemang, påtvingade materialet föreställningar och styrde sina framträdanden med en precision som de som arbetade med henne ofta upplevde som kyla.

ENFJ föreslås ibland på grund av greppet om publiken och medborgarrättsarbetet. Men hon var känd för att strunta i om en sal tyckte om henne, tystade publiken i stället för att värma den, och hennes politiska material skrevs för att slå fast en ståndpunkt, inte för att föra en folkmassa fram till den.