Pablo Neruda

Pablo Neruda föddes som Ricardo Eliécer Neftalí Reyes Basoalto den 12 juli 1904 i Parral i Chile. Han tog pseudonymen omkring 1920, troligen efter den tjeckiske poeten Jan Neruda. Tjugo kärleksdikter och en förtvivlad sång kom ut 1924 när han var nitton, var kontroversiell för sin öppenhet och har förblivit den mest sålda diktsamlingen på spanska i hundra år.

Han tillbringade slutet av 1920-talet och 1930-talet som chilensk konsul i Rangoon, Colombo, Batavia, Singapore, Buenos Aires och Barcelona och efterträdde till slut Gabriela Mistral i Madrid. Spanien radikaliserade honom: han var där under inbördeskriget, hans vän Federico García Lorca avrättades av Francos sida, och poesin blev politisk och förblev det. España en el corazón kom 1938 och Canto General, en episk översikt över Sydamerikas historia och landskap, 1950.

Hur dog Neruda, och vad handlar kontroversen om honom om?

Två separata saker, och båda hör hemma på den här sidan. Han var Chiles ambassadör i Frankrike under Salvador Allende från 1971 och fick Nobelpriset i litteratur samma år. Pinochets kupp kom den 11 september 1973 och Neruda dog den 23 september, officiellt av komplikationer från prostatacancer. Hans chaufför sa senare att en läkare hade injicerat honom med ett okänt ämne, och en toxikologisk undersökning av hans kvarlevor 2023 fann Clostridium botulinum. Experterna är oense om vad det bevisar, och en chilensk domstol återupptog utredningen i februari 2024. Separat beskriver hans egna memoarer hur han våldtog en kvinna som städade latrinerna vid hans bostad på Ceylon 1929. Han skrev det själv, utan ånger, och passagen blev allmänt diskuterad från 2018, när ett förslag att döpa Santiagos flygplats efter honom mötte organiserat feministiskt motstånd. Dikterna och det stycket är båda hans.

Neruda är dominant Fi i den mest bokstavliga mening som finns för en författare: dikterna är en oavbruten rapport inifrån en enda människas upplevelse, och deras kraft kommer ur en absolut vägran att generalisera känslan. Tjugo kärleksdikter fungerar vid nitton och vid nittio eftersom den inte försöker säga vad kärlek är. Den säger vad det här var, exakt, och låter läsaren göra resten.

Den sekundära Ne är bredden. Oden till en tomat, ett par strumpor, en kronärtskocka, sida vid sida med tusen sidor om en kontinents geologiska historia: han kunde fästa samma uppmärksamhet vid vad som helst, och metaforerna kommer från orelaterade platser och landar. Fi ger det som betyder något och Ne ger ett ändlöst förråd av vägar in.

Hur ska passagen från Ceylon läsas?

Inte som en avvikelse, och inte som ett skäl att sluta läsa honom. Fi ger en självskildring som känns fullständig och sann inifrån, och den specifika faran med en dominant Fi med tertiär Si och mycket svag Te är att den inre berättelsen aldrig blir föremål för någon yttre granskning. Han skrev ner passagen själv, i en memoar, uppenbarligen i tron att den var material, vilket säger att hans moraliska resonerande om sitt eget beteende var lika ogranskat som hans poesi om sin egen känsla var exakt. Samma stack gav båda, och det är obekvämt snarare än paradoxalt.

INFJ föreslås ibland på grund av den politiska poesin och känslan av en stor historisk vision i Canto General. Skillnaden är riktningen. En Ni-Fe-poet skriver mot en läsare med ett syfte. Nerudas politiska verk läses som personlig övertygelse som flödar över i offentliga frågor, och dess auktoritet kommer från vittnesmål snarare än från argument.

ENFP föreslås ibland på grund av den rena produktiviteten och diplomatkarriären. Men dikterna är inre även när ämnet är en kontinent, och konsulsposterna var ett jobb som finansierade en privat praktik snarare än ett utåtriktat kall.