Ariana Grande

Ariana Grande-Butera föddes den 26 juni 1993 i Boca Raton i Florida, av siciliansk och abruzzisk härkomst. Hon började i Broadwaymusikalen 13 2008 och blev allmänt känd som Cat Valentine i Nickelodeons Victorious från 2010 och dess avknoppning Sam & Cat, samtidigt som hon var öppen med att det hon egentligen ville ha var en musikkarriär. Hennes röst spänner över fyra oktaver och når upp i visselregistret, vilket är ovanligt nog att vara det första de flesta lägger märke till hos henne.

Yours Truly gick in på förstaplatsen 2013, och My Everything följde 2014 med Problem och Break Free. Dangerous Woman nådde andraplatsen 2016. Sweetener gick upp på förstaplatsen 2018 och gav henne hennes första Grammy, för bästa popsångalbum. Thank U, Next gav 2019 hennes största försäljningsvecka med 360 000 albumekvivalenta enheter, Positions 2020 var hennes femte album på förstaplatsen, och Eternal Sunshine följde 2024.

Vad hände på Manchester Arena?

Den 22 maj 2017 detonerade en självmordsbomb i foajén när hennes konsert slutade och dödade tjugotvå människor, många av dem barn. Hon flög hem till Florida och kom sedan tillbaka. Den 4 juni, tretton dagar senare, arrangerade hon One Love Manchester på cricketarenan Old Trafford med en enorm gästlista, och den samlade in omkring tjugotre miljoner dollar till offren. Det är värt att säga rakt ut hur ovanligt det är: det vanliga och helt försvarbara svaret hade varit att aldrig återvända till staden. Året därpå dog Mac Miller, hennes tidigare partner, av en överdos, och Thank U, Next skrevs och gavs ut i kölvattnet av det och av en bruten förlovning. Hon spelade Glinda i filmen Wicked 2024 och Oscarsnominerades för det.

Grande är dominant Fi, och det tydligaste belägget är hur synligt hennes verk är organiserat kring att bearbeta hennes egna erfarenheter snarare än kring en marknadsposition. Thank U, Next är ett album gjort offentligt om sorg och ett offentligt uppbrott, utgivet snabbare än branschen tyckte var klokt, eftersom skrivandet var vägen igenom. Fi spelar inte upp en känsla för en publik. Den fastställer vad som faktiskt är sant inombords och låter sedan, om den väljer det, människor se det.

Den sekundära Ne är den musikaliska rastlösheten. Hennes skivor rör sig mellan trap, doo-wop, house, R&B och ren pop utan större hänsyn till konsekvens, och hennes sångarrangemang är täta av harmoniska idéer som en mer konservativ sångerska inte skulle försöka sig på. Fi ger ämnet och Ne ger de ändlösa variationerna på det.

Varför åkte hon tillbaka till Manchester?

För att en Fi-dominant människa som ställs inför något som kränker hennes kärnvärderingar inte bearbetar det strategiskt, och varje strategiskt övervägande pekade åt andra hållet. Hon har sedan dess talat om den posttraumatiska stress som följde, vilket gör beslutet mer anmärkningsvärt snarare än mindre. Den tertiära Si syns i hur hon arbetar, samma medarbetare, samma producenter, en ovanligt stabil kreativ krets, och den inferiöra Te i hennes dokumenterade svårigheter med maskineriet kring en karriär av den här storleken: schemaläggningen, turnébelastningen, den offentliga hanteringen av ett privatliv, allt skött av andra människor medan hon gör den del hon faktiskt kan göra.

ESFP är det vanligaste alternativet, på grund av scennärvaron och popstjärneapparaten. Skillnaden är var energin kommer ifrån. En Se-dominant artist laddas av rummet och av den omedelbara fysiska handlingen att uppträda. Grande har konsekvent varit öppen om ångest kring att uppträda och kring det offentliga livet, har ställt in eller omarbetat åtaganden på grund av det, och hennes kreativa verk görs privat och bearbetas inombords först.

ENFP föreslås ibland på grund av bredden och den synliga värmen. Men hon är inte utåtriktat frambringande på det sätt en Ne-dominant är. Hon är en privat skribent med en stark inre referens som frambringar variationer inom ett fast känslomässigt ämne. Fi först, Ne i andra hand.