Mick Jagger

Sir Michael Philip Jagger föddes den 26 juli 1943 i Dartford i Kent, son till en gymnastiklärare, en detalj som slutar vara trivial när man ser honom arbeta på en arena. Han och Keith Richards hade gått i lågstadiet tillsammans och tappat kontakten. Mötet som startade The Rolling Stones skedde på perrongen på Dartfords järnvägsstation i oktober 1961, när Richards lade märke till skivorna med Chuck Berry och Muddy Waters som Jagger bar på. Jagger studerade då vid London School of Economics och hoppade av.

Bandet bildades 1962 och har hållit på sedan dess, vilket är den längsta obrutna karriären inom rocken. Jagger och Richards skrev nästan allt, och arbetsrelationen mellan dem, samarbetande, tävlingsinriktad och ofta giftig, är motorn i hela katalogen.

Vad är Jagger egentligen bra på?

Två saker som folk brukar behandla var för sig. Den första är fysisk: scennärvaron är inte karisma i vag mening, den är idrottslig prestation, upprätthållen i två timmar, utvecklad och underhållen med avsikt i sextio år. Den andra är kommersiell. Inom branschen får han allmänt äran för att ha förvandlat Stones från ett band till ett företag, tagit kontroll över turnéverksamheten, sponsoravtalen och rättigheterna, och byggt den modell som arenaakter har använt sedan dess. Han adlades 2003, vilket Richards tyckte var roligt och aldrig riktigt förlät.

Jagger är dominant Se, och scenen är beviset. Det han gör där ute är en oavbruten läsning i realtid av en publik på åttiotusen människor, utförd genom en kropp som han har underhållit med verklig disciplin i sex decennier. Det är inget framträdande han lärde sig en gång. Det anpassar sig varje kväll till ett rum, vilket är vad funktionen gör.

Den sekundära Ti är den del som överraskar dem som bara ser stoltserandet. Han är analytisk, ekonomiskt skarp och berömt kallsinnig, och året på LSE var ingen omväg: mannen som förhandlade fram Stones affärer är tydligt samme man som studerade nationalekonomi. Se ger instrumentet och Ti räknar ut vad man ska göra med det.

Varför har bandet överlevt i sextio år?

Till stor del för att Jaggers tertiära Fe fungerar tillräckligt för att hantera en relation som borde ha tagit slut omkring 1975. Han och Richards har tillbringat årtionden i ett tillstånd av ömsesidig irritation, och bandet har fortsatt för att någon hela tiden fick arrangemangen att fungera, turnéerna, vapenvilorna, arbetsfördelningen. Den inferiöra Ni är där han är svagast och han vet om det: soloalbumen, filmsatsningarna och de återkommande försöken att vara något annat än frontfiguren i The Rolling Stones har för det mesta inte fungerat, eftersom den långsiktiga nyskapelsen är det enda drag den här stacken inte har.

ESFP är det vanligaste alternativet, och för en frontfigur med den flamboyansen är det den självklara gissningen. Skillnaden är den sekundära funktionen. Se med Fi ger en artist som drivs av personlig känsla. Jagger är berömt reserverad, osentimental och affärsmässig, och kontrasten mot Richards, som är Fi i det partnerskapet, är den tydligaste illustration som finns.

ENTJ föreslås ibland eftersom han byggde den kommersiella verksamheten. Men han är ingen byggare till sin läggning. Han är en artist som använde ett skarpt analytiskt sinne på affärerna omkring sig eftersom ingen annan tänkte göra det. Scenen kom först och företaget sattes ihop för att tjäna den.