Toni Morrison

Chloe Ardelia Wofford föddes den 18 februari 1931 i Lorain i Ohio, i en svart arbetarfamilj. Hennes far hade bevittnat en lynchning i Georgia innan han flyttade norrut, och hennes mor sjöng och berättade de folksagor som dyker upp förvandlade i romanerna. Hon tog en kandidatexamen vid Howard 1953 och en magisterexamen vid Cornell 1955, med en uppsats om Woolf och Faulkner och temat främlingskap. Hon dog den 5 augusti 2019, åttioåtta år gammal.

Innan hon var romanförfattare var hon redaktör. Hon började på Random House i mitten av 1960-talet och blev den första svarta kvinnliga seniora redaktören på dess skönlitterära avdelning, och det hon gjorde där betyder lika mycket som romanerna: hon gav ut Toni Cade Bambara, Angela Davis, Huey Newton, Gayl Jones och Muhammad Alis självbiografi och redigerade The Black Book 1974, en antologi över de materiella spåren av svart amerikanskt liv.

Vad hände med Älskade?

Den gavs ut 1987, låg på bästsäljarlistan i tjugofem veckor och fick sedan varken National Book Award eller National Book Critics Circle Award. Den 24 januari 1988 publicerade New York Times ett uttalande undertecknat av fyrtioåtta svarta författare och kritiker, som konstaterade att hon trots sin internationella ställning ännu inte hade fått det nationella erkännande som hennes verk förtjänade. Två månader senare fick Älskade Pulitzerpriset för skönlitteratur. 1993 fick hon Nobelpriset i litteratur, med motiveringen att hennes romaner med visionär kraft och poetisk prägnans ger liv åt en väsentlig sida av amerikansk verklighet, och blev den första svarta kvinnan oavsett nationalitet att få det. Hennes Nobelföreläsning antyder att döden kan vara livets mening, men att det vi gör med språket kan vara måttet på våra liv.

Morrison är dominant Ni, och Älskade är det tydligaste fallet. Hon tog ett dokumenterat historiskt faktum, en förslavad kvinna som dödade sitt eget barn hellre än att se det föras tillbaka till slaveriet, och byggde av det inte en historisk roman utan en enda ihållande förnimmelse av vad slaveriet gör med förmågan att älska, uttryckt genom ett hus, ett spöke och en kvinna som inte kan lägga ifrån sig det förflutna. Boken samlar sig inte mot sin mening. Meningen finns där från första sidan och berättelsen är dess kärl.

Den sekundära Fe är det hon själv uttalade mest direkt. Hennes ämne är en gemenskap och hennes inriktning gäller helt människorna i den: hennes uttalade projekt, upprepat under fyrtio år, var att skriva utan den vita blicken, att skriva romaner där svarta läsare är den förutsatta publiken snarare än det betraktade ämnet. Det är ett beslut om vem en bok är till för, fattat en gång och hållet genom en hel karriär.

Vad menade hon med att vägra den vita blicken?

Att den läsare hon skrev till inte var en främling som behövde förklaringar. Hon avböjde att översätta, glossera eller ge sammanhang, och effekten är att romanerna inte spelar upp svarthet för en utomstående betraktare, de bara fortsätter. Den tertiära Ti är den formella kontrollen därunder: det här är strukturellt invecklade böcker, med sönderbruten kronologi och skiftande berättare hanterade med total precision. Den inferiöra Se är anledningen till att hon kom till skönlitteraturen vid trettionio och skrev om nätterna vid sidan av ett jobb och två barn. Det praktiska kring ett skrivande liv var det sista som ordnades, och hon ordnade det ändå.

INFP är det vanligaste alternativet, med tanke på lyriken och det moraliska allvaret. Skillnaden är verkets inriktning. En romanförfattare med dominant Fi skriver utåt från en privat sanning. Morrisons romaner är riktade till en gemenskap, och hennes mest citerade uttalanden handlar om publiken, vem det skrivs för och vem det skrivs förbi. Det är Fe på den sekundära platsen.

INTJ föreslås ibland på grund av den strukturella kontrollen och det kritiska arbetet i Mörkt spel. Men analysen står alltid i tjänst hos det som litteraturen gör med och för människor, och hennes karriär som redaktör ägnades åt att bygga upp andra författare snarare än en teoribildning.