Martouf

Martouf är medlem av Tok'ra i Stargate SG-1, spelad av JR Bourne under seriens tidiga säsonger. Tok'ra är Goa'ulder som förkastar bruket att ta värdar med våld. Deras symbioter och värdar delar kropp med samtycke, som verkliga partner. Martoufs symbiot heter Lantash, och de två är i praktiken en enda gestalt med två röster, vilket serien använder väl.

Hans betydelse för berättelsen kommer av en relation som tog slut innan han dyker upp. Han var livskamrat till Jolinar av Malkshur, en annan Tok'ra, i omkring ett sekel. Jolinars sista värd var Samantha Carter, en kort tid och mot Carters vilja, och Jolinar dog där. Det som Carter har kvar är en rest av Jolinars minnen och känslor, vilket innebär att hon känner igen Martouf med en förtrolighet som tillhör någon annan när de möts. Jack O'Neill kallar honom, på seriens vis, Marty.

Hur dör Martouf?

Han görs till en za'tarc. Goa'ulderna utvecklar en teknik för att fånga en människa, plantera in ett tvång att utföra ett attentat och radera varje minne av ingreppet, så att offret inte har en aning om vad som har gjorts och klarar varje ärligt förnekande. Martouf programmeras att döda Förenta staternas president, och när betingningen utlöses är det Samantha Carter som måste stoppa honom med ett zat-vapen. Lantash överlever värdens död och förs senare i ett nödläge över till löjtnant Kevin Elliot. Det är något av det dystraste som serien gör med en återkommande gestalt, och det görs med den mildaste av dem.

Martouf är dominant Ni som bär ett liv som redan har lästs till slutet. En Tok'ra-värd lever med en symbiot som rymmer sekler av minnen, och Martoufs förhållande till tiden är därefter långt: han tänker på kriget mot Goa'ulderna som ett projekt över generationer, och han är tålmodig på ett sätt som synbart frustrerar de människor som han arbetar med. Han är också, från sitt första framträdande, en man som vet hur hans egen berättelse går och fortsätter genom den ändå.

Sekundär Fe är det som gör honom till det känslomässiga centrumet i varje avsnitt som han är med i. Hans uppmärksamhet ligger på andra människor nästan till överdrift: på Carter, på alliansen, på att hålla ihop en relation mellan två arter som gång på gång misslyckas med att lita på varandra. Han är den Tok'ra som gör arbetet med att bli omtyckt, för att någon måste, och för att han verkligen bryr sig om huruvida det håller.

Varför är Martoufs relation till Samantha Carter så smärtsam?

För att den är Fe ställd inför ett band som den inte kan få och inte kan sluta sträcka sig efter. Carter har Jolinars minnen av ett sekel med honom. Hon är inte Jolinar, älskar honom inte och kan inte ärligt säga honom att känslorna är hennes. Han vet allt detta och fortsätter ändå att dyka upp. Tertiär Ti syns i hur noga han resonerar om alliansen och dess risker, och inferiör Se i sättet som han dör på: det enda som den här funktionsordningen hanterar sämst är en plötslig fysisk händelse utan inre förvarning, och za'tarc-betingningen är just ett tvång som har planterats under den nivå där någon insikt kunde hitta det.

INFP är det vanligaste alternativet, med tanke på mildheten och det uppenbara känslodjupet. Skillnaden är riktningen. En gestalt med dominant Fi mäter lägen mot en privat måttstock och drar sig undan när den kränks. Martoufs uppmärksamhet går oavbrutet utåt, mot Carter, mot alliansen, mot kriget, och hans nöd handlar genomgående om samhörighet och dess misslyckande snarare än om personlig integritet.

ISFJ föreslås ibland på grund av lojaliteten och pliktkänslan. Men han arbetar inte utifrån samlade rutiner eller prejudikat. Han verkar utifrån en långsiktig syn på ett krig som kommer att överleva honom och fattar beslut efter vart det leder, vilket är Ni först snarare än Si.