George Hammond

Generalmajor George S. Hammond för befäl över Stargate Command under de sju första säsongerna av Stargate SG-1, spelad av Don S. Davis. Han leder en anläggning som ligger begravd under ett berg i Colorado, vars personal rutinmässigt lämnar planeten och kommer tillbaka med skador, utomjordiska smittämnen, flyktingar och diplomatiska kriser, och vars existens är hemligstämplad över nästan allt annat i den amerikanska statsförvaltningen.

De personliga detaljer som serien ger honom är få och används med omsorg. Han är änkling, hans hustru dog i cancer, och han har två barnbarn, Kayla och Tessa, vars fotografier står på skrivbordet och som är skälet till att flera av hans beslut landar som de gör. Han befordrades till generallöjtnant i början av den åttonde säsongen och gick över till en befattning i Washington innan han till slut gick i pension. Don S. Davis dog av en hjärtinfarkt den 29 juni 2008, sextiofem år gammal.

Vad gör general Hammond egentligen?

Han tar emot tryck. Seriens återkommande struktur är att SG-1 gör något nödvändigt och otillåtet, och att Hammond är mannen som måste förklara det uppåt och samtidigt se till att det inte upphör. Han ställer gång på gång sin egen karriär mellan sina medarbetare och de politiker, senatorer och NID-tjänstemän som helst skulle se att programmet sköttes annorlunda, och han gör det utan att någonsin hålla tal om det. Han är också den som godkänner det räddningsuppdrag som reglementet inte tillåter, om och om igen, i sju säsonger, vilket är det återkommande skämtet och samtidigt poängen.

Hammond är dominant Si i den roll där den syns minst och behövs mest. Han är yrkesofficer med årtionden av samlad institutionell kunskap, reglementet, prejudikaten, människorna, vem som är skyldig vem vad i Washington, och hans effektivitet kommer helt ur det förrådet. När han skyddar programmet gör han det genom att veta exakt vilken regel som gäller, vilken som går att tolka och vem man kan ringa.

Sekundär Fe är skälet till att han är älskad och inte bara respekterad. Han leder basen som en gemenskap: han känner sina medarbetare, märker när någon av dem har det svårt och behandlar basens moral som något som han personligen ansvarar för. Det mest typiska Hammondbeslutet är det där han godkänner en otillåten räddning eftersom gruppen inte klarar att någon lämnas kvar, vad reglementet än säger.

Varför godkänner Hammond alltid räddningen?

För att Si säger honom vad priset blir och Fe säger honom att priset är värt att betala. Han är aldrig naiv om det, han vet exakt hur en krigsrätt ser ut och vad Pentagon kommer att göra, och han godkänner det ändå, eftersom ett befäl där människor överges upphör att vara ett befäl som han kan hålla ihop. Tertiär Ti syns i hur precist han försvarar sin sak inför fientligt inställda granskare, och inferiör Ne i hans enda verkliga begränsning: han är lysande på att skydda den institution som han har och mycket mindre bekväm med den genomgripande omdaning som programmet hela tiden krävde, vilket är en del av förklaringen till att serien till slut flyttade upp honom.

ISTJ är det vanligaste alternativet för en yrkesgeneral, och den procedurmässiga kompetensen talar för det. Skillnaden är den sekundära funktionen. Si med Te ger en befälhavare som driver fram resultat genom strukturer och är rättfram mot underordnade. Hammonds auktoritet utövas relationellt: han leder människor, läser av moralen, och hans viktigaste beslut handlar om vad en grupp människor kan ombes att bära.

ESFJ kommer upp på grund av värmen och det faderliga sättet. Men han är en förbehållsam man i en stor stol, som trivs bäst i ett genomgångsrum med fyra personer i, och serien ger honom nästan inget socialt liv utanför basen. Omsorgen är sekundär och löper ovanpå en privat och djupt detaljerad känsla för hur institutionen fungerar.