Jacob Carter

Generalmajor Jacob Carter är Samantha Carters far i Stargate SG-1, spelad av Carmen Argenziano under större delen av seriens gång. Han är yrkesmilitär i flygvapnet, tillräckligt högt uppsatt för att ha haft ett finger med i spelet när dottern kom in i programmet från början, och relationen mellan dem är skriven med en bestämd sorts friktion: två människor som älskar varandra, är extremt lika och har ägnat årtionden åt att inte lyckas säga något om någotdera.

Han introduceras döende. Cancern är obotlig, det finns inget som den konventionella medicinen kan göra, och lösningen kommer från det enda håll som han inte vet finns, dotterns hemligstämplade arbete. Tok'ra, en falang av de parasitiska Goa'ulderna som bara tar värdar med samtycke och motarbetar sin egen art, behöver en värd. Han behöver inte dö.

Vad händer med Jacob Carter?

Han smälter samman med Selmak, en av de äldsta och mest respekterade bland Tok'ra, och arrangemanget botar honom. Från den punkten är han två personer i en kropp, och serien får ut mycket av komiken och det märkliga i det, en amerikansk general och en uråldrig utomjording som delar mun och är oense offentligt. Han blir i praktiken sambandsman mellan jorden och Tok'ra, vilket innebär att han i åratal medlar mellan två allierade som inte litar på varandra och får skulden av båda. Försoningen med dottern, som arbetas fram långsamt under flera säsonger, är en av de mer genuint förtjänade relationerna i serien.

Jacob har dominant Te, och han är ett bra exempel på den eftersom serien ger honom ett läge där funktionen prövas snarare än smickras. Hans instinkt inför varje problem är organisatorisk: vem som har befogenheten, hur kedjan ser ut, hur arrangemanget ska bli, vilka skyldigheter alla har. Han tar beskedet att utomjordingar finns betydligt bättre än beskedet att dottern hade vetat det i åratal utan att säga något.

Sekundär Si är skälet till att brytningen är så fastlåst. Han har ett exakt, samlat register över hur en karriär byggs, hur en familj beter sig och vad han gjorde och inte gjorde efter hustruns död, och han tillämpar det utan mycket utrymme för omprövning. Försoningen fungerar dramatiskt för att den kräver att han går tillbaka till lagrat material snarare än ändrar uppfattning om en princip.

Varför tar Jacob Carter emot en symbiot?

För att Te gör bedömningen, och Te ryggar inte för ett obehagligt svar. Han är döende, det finns en lösning, lösningen är bisarr, och kalkylen är inte svår. Det som är svårt är den tertiära Ne som han måste uppbåda för att godta ett förslag som ligger så långt utanför allt som han någonsin har mött, och serien är ärlig med att han klarar det för att alternativet är döden snarare än för att han finner det lätt. Inferiör Fi är gestaltens hela känslomässiga arkitektur: allt som han faktiskt känner för sin dotter är oåtkomligt för honom i ord, och serien löser det till slut genom att ge honom en andra röst i det egna huvudet som inte har någon sådan svårighet.

ISTJ är det vanligaste alternativet för en yrkesofficer av den generationen, och den procedurmässiga exaktheten passar. Skillnaden är var han trivs. Jacob för befäl, förhandlar, medlar och argumenterar i rum fulla av människor, och rollen som sambandsman, det minst privata arbetet i programmet, är den som han tar på sig och sköter väl. Energin går utåt.

ENTJ föreslås ibland på grund av auktoriteten och diplomatin. Men han arbetar inte utifrån en långsiktig vision. Han tillämpar en samlad förståelse av hur institutioner fungerar, och hans friktion med Tok'ra kommer just av att han väntar sig att en allians ska bete sig som allianser alltid har betett sig i hans erfarenhet.