Jack Kerouac

Jean-Louis Kerouac föddes den 12 mars 1922 i Lowell i Massachusetts, i ett fransk-kanadensiskt hem, och växte upp med joual som språk. Han lärde sig engelska vid sex och talade med märkbar brytning upp i de sena tonåren, vilket har betydelse för prosan: mannen som blev femtiotalets store amerikanske stilist kom till språket utifrån.

Han fick ett fotbollsstipendium till Columbia, spelade running back, bröt benet under sin första säsong och lämnade så småningom laget och sedan universitetet. I New York hamnade han bland de människor som blev beatgenerationen, Allen Ginsberg, William Burroughs, John Clellon Holmes, och, avgörande, hos Neal Cassady, vars energi, prat och bilkörning blev ämnet för boken som gjorde honom känd.

Hur skrevs På drift?

På tre veckor i april 1951, i en lägenhet på Manhattan, på en sammanhängande rulle ritpapper som tejpats ihop ände mot ände och matats genom skrivmaskinen så att han aldrig skulle behöva stanna för att byta ark. Rullen är ungefär trettiosex meter lång. Han kallade metoden spontan prosa och försvarade den som princip: första tanken är den bästa, minimal bearbetning, uppbyggd som ett jazzsolo snarare än som en komposition. Förlagen lät sig inte övertygas, och boken refuserades gång på gång tills Viking tog den 1957. Dharmagänget följde 1958 och därefter Big Sur, som handlar om det sammanbrott som berömmelsen ledde till. Han drack hårt resten av livet och dog den 21 oktober 1969 i St Petersburg i Florida, fyrtiosju år gammal, av en blödning i matstrupen orsakad av skrumplever.

Kerouac är dominant Ne, och spontan prosa är den funktionen gjord till metod. Hela läran, bearbeta inte, stanna inte, följ associationen vart den än går, lita på den första formuleringen, är en beskrivning av Ne som tillåts gå utan broms. Det är också därför verket är så ojämnt: samma förfarande som ger de passager som folk citerar i sjuttio år ger sidor som inte leder någonstans, och han vägrade av princip att stryka någondera.

Den sekundära Fi är anledningen till att böckerna inte bara är energiska. Under rörelsen finns en bestående värk kring hemmet, familjen, den döde brodern Gerard, modern, Lowell och katolicismen, och vägböckerna reser bort från något som han aldrig slutade sörja. På drift läses oftast som en hyllning och läses, på sina ställen, som sorg med taket nedfällt.

Varför förstörde berömmelsen Kerouac?

För att inferiör Si saknar försvar, och ENFP:ns förhållande till de samlade kroppsliga följderna är det svagaste i funktionsordningen. Han blev vid trettiofem offentlig talesman för en rörelse som han hade beskrivit snarare än grundat, ombads vara gestalten i sin egen bok resten av livet och hade ingen struktur av rutin, disciplin eller självförvaltning som kunde ta emot något av det. Big Sur är dokumentet över det sammanbrottet. Den tertiära Te syns bara i glimtar, själva produktiviteten, arbetsmetoden, det faktum att han faktiskt skrev färdigt böcker, och den räckte aldrig för att hålla ihop resten.

INFP är det vanligaste alternativet och ett som ska tas på allvar, med tanke på inåtvändheten, katolicismen och sorgen. Skillnaden är riktningen. En författare med dominant Fi arbetar ensam mot en privat sanning. Kerouacs liv och verk är båda organiserade kring andra människor, Cassady framför allt, och kring rörelse, sällskap och prat. Värdena kommer i andra hand och driver en utåtriktad, rastlös, associativ motor.

ENTP föreslås ibland på grund av improvisationen och farten. Men improvisationen är inte analytisk. Han prövar inte idéer, han jagar känsla, och hans invändning mot bearbetning var att den förfalskade den känslomässiga sanningen i första versionen snarare än att den försvagade argumentet.