Kimmy Schmidt

Kimmy Schmidt är huvudpersonen i Unbreakable Kimmy Schmidt, skapad av Tina Fey och Robert Carlock och spelad av Ellie Kemper, som gick från 2015 till 2019. Premissen levereras under de två första minuterna: hon fördes bort vid fjorton av pastor Richard Wayne Gary Wayne, hölls i en underjordisk bunker i Durnsville i Indiana med tre andra kvinnor, fick höra att en kärnvapenapokalyps hade förstört världen och släpptes femton år senare när polisen hittade dem.

I stället för att åka hem till Indiana och vara mullvadskvinnan resten av livet sätter hon sig på en buss till New York med en ryggsäck som lyser och inga meriter och tar ett jobb som barnflicka hos en förmögen familj på Manhattan. Hon är tjugonio och hennes referensram stannade i slutet av nittiotalet.

Är Kimmy Schmidt egentligen en komedi om trauma?

Ja, och serien är ovanligt ärlig om det. Den obevekliga optimismen spelas för skratt och är också uttryckligen en överlevnadsmekanism: hennes tiosekundersregel är något hon kom på under jord för att ta sig igenom att veva en vev i timmar. Serien låter mekanismen fallera gång på gång: hon har ett raseri hon inte kommer åt, kan inte bygga en fungerande kärleksrelation och ägnar en säsong åt terapi där hon upptäcker att vara okrossbar inte är detsamma som att må bra. Hennes hyresvärd Lillian, hennes rumskamrat Titus och hennes arbetsgivare Jacqueline bildar den valda familjen, och hon återvänder för att möta pastorn vid hans rättegång.

Kimmy är dominant Ne, och seriens centrala skämt är att det var det som räddade henne. Femton år i ett fönsterlöst rum knäckte henne inte eftersom hennes sinne aldrig var i rummet: hon tog fram, föreställde sig, ramade om och fortsatte att producera möjliga framtider, och samma förmåga gör henne kaotiskt uppfinningsrik i New York. Hennes lösningar på problem är konsekvent sådant som ingen annan hade övervägt, och ungefär en tredjedel av dem fungerar.

Den sekundära Fi är anledningen till att optimismen inte är dumhet. Hon har en fast inre känsla för vad som är rätt, och den är det som får henne att stå upp mot människor som är mycket bättre rustade än hon: pastorn, arbetsgivarna, ett rättssystem som helst skulle se att hon försvann. Naiviteten är verklig, och den moraliska klarheten därunder är inte naiv alls.

Varför kan Kimmy inte vara arg?

För att tertiär Te och inferiör Si är där skadan sitter. Hon har inget samlat ramverk för att bearbeta det som hände, femton år av utebliven utveckling, inget ordförråd, ingen modell av hur en normal reaktion ens skulle se ut, och raseriet som borde finnas där kommer i stället som ett fysiskt symtom, vilket serien spelar som ett återkommande skämt tills det slutar vara roligt. Tiosekundersregeln är en lysande överlevnadsmekanism och en usel långsiktig strategi, eftersom den är gjord för att ta en genom de närmaste tio sekunderna snarare än för att låta en se på de femton åren.

ESFP föreslås ibland på grund av den fysiska komiken och den synliga entusiasmen. Skillnaden är vad hon går in i. En överlevare med dominant Se skulle vara förankrad i den omedelbara fysiska världen. Kimmy verkar konsekvent utifrån en föreställd version av en situation, vilket är varför hon så ofta har fel om vad som faktiskt händer i ett rum och är så bra på att hitta på en väg ut ur det.

ENFJ föreslås ibland på grund av värmen och instinkten att hjälpa alla. Men hon läser rum dåligt och är ofta omedveten om vad människorna omkring henne behöver, och hennes ingripanden kommer ur hennes egen känsla för vad som borde hända snarare än ur en träffsäker läsning av någon.