William Wallace

William Wallace är huvudpersonen i Braveheart, filmen från 1995 med Mel Gibson som regissör och huvudrollsinnehavare, skriven av Randall Wallace och inspelad i Skottland och på Irland. Den tog fem Oscar, bland annat för bästa film och bästa regi, och den är också, enligt en bred enighet bland kritiker, vilt felaktig i nästan varje historisk detalj den rör vid.

Den verklige Wallace finns belagd från maj 1297, då han dödade William de Heselrig, den engelske sheriffen i Lanark. Den 11 september 1297 förde han och Andrew Moray gemensamt befäl över den skotska styrka som krossade en mycket större engelsk armé vid Stirling Bridge, där övergången var så smal att bara två ryttare kunde rida i bredd och skottarna högg ned dem allteftersom de kom över. Han och Moray blev Skottlands riksföreståndare. Vid Falkirk i juli 1298 bröt engelska långbågeskyttar sönder hans spjutformationer, och han lämnade uppdraget som riksföreståndare senare samma år. Han förråddes nära Glasgow den 5 augusti 1305 av John de Menteith, ställdes inför rätta i Westminster Hall och blev hängd, dragen och fyrdelad i Smithfield den 23 augusti.

Hur korrekt är Braveheart?

Inte särskilt. Filmen stryker Andrew Moray helt och ger Wallace ensam äran för Stirling Bridge, och iscensätter sedan slaget utan bron. Den låter honom bli far till den blivande Edvard III med en kvinna som då var ett barn i Frankrike. Kiltarna är flera århundraden för tidiga, och den blå krigsmålningen är över tusen år fel. Det som filmen faktiskt levererar, och skälet till att den har hållit, är ett porträtt av en särskild sorts ledare: en utan rang, utan mark och utan anspråk, som samlar en armé av vanligt folk genom att få dem att tro på något som de tidigare inte hade ansett möjligt.

Filmens Wallace är dominant Ne, och anledningen till att han vinner vid Stirling är att han kommer fram till ett grepp som ingen i epoken skulle ha föreslagit. Med ett omöjligt fält mot tungt kavalleri i händerna improviserar han: långa spjut, en formation som hålls till sista möjliga sekund, en terräng vald för att göra numerären värdelös. Han är ingen skolad befälhavare som tillämpar en doktrin. Han är någon som ser på ett problem med friska ögon och tar fram en lösning som inte har prövats, och det är precis därför yrkesmännen mitt emot honom inte har något svar på den.

Den sekundära Fi är talet, och den är anledningen till att filmen fungerar trots allt som är fel med den. Hans argument är aldrig strategiskt. Det är att människor har ett liv och får använda det som de vill, och att det som tas ifrån dem inte är territorium utan rätten att vara sig själva, och han håller den ståndpunkten med en absoluthet som ingen som förhandlar runt honom kan mäta sig med. Fi kompromissar inte, vilket gör honom både oemotståndlig och omöjlig att regera tillsammans med.

Varför blir Wallace förrådd?

För att inferiör Si innebär att han inte kan lära sig mönstret han befinner sig i. Adelsmännen har intressen, gods och förhandlingspositioner. Wallace fortsätter vänta sig att de ska bete sig enligt en personlig hederskod, blir förrådd vid Falkirk, blir förrådd igen efteråt och justerar aldrig sin bild av vilka de här människorna är. Den tertiära Te är verklig och är det han använder i filmens mitt, räderna, fälttåget, den korta tiden som riksföreståndare, men den räcker inte för att sköta ett politiskt läge, och filmen är ärlig med att han gick under genom politiken snarare än genom den engelska armén.

ENTJ föreslås ibland eftersom han leder en armé och vinner ett krig. Men han bygger ingen institution och har makten i några månader innan han lämnar den ifrån sig. Hans auktoritet är personlig och retorisk snarare än strukturell, och i samma stund som den måste bli förvaltning är han ute på för djupt vatten.

ISFP föreslås ibland med hänvisning till sorgen och den personliga hederskoden. Skillnaden är riktningen. Wallaces svar på förlusten är att gå utåt på högsta volym, att resa ett land, att tala inför tusentals, och hans gåva är att väcka övertygelse hos andra människor snarare än att skydda sin egen.