Alan Watts

Alan Wilson Watts föddes den 6 januari 1915 i Chislehurst i Kent och dog den 16 november 1973 i Marin County i Kalifornien, femtioåtta år gammal. Han drogs till asiatisk konst och asiatiskt tänkande redan som barn, och har skrivit om hur han fängslades av en särskild klarhet och rymd i kinesiska och japanska verk, och som tonåring valde han buddhismen framför den anglikanism han hade vuxit upp i och blev sekreterare i London Buddhist Lodge vid sexton.

På jakt efter ett kall som skulle låta honom leva på detta började han vid Seabury-Western Theological Seminary och prästvigdes i episkopalkyrkan 1945, och ägnade flera år åt att försöka hålla ihop kristen liturgi och asiatisk filosofi. Han avgick i augusti 1950 efter att hans äktenskap hade ogiltigförklarats.

Vad var Alan Watts egentligen känd för?

Att förklara. Han flyttade till Kalifornien i början av 1951 för att undervisa vid American Academy of Asian Studies, och från 1953 sände han ett veckoprogram på KPFA i Berkeley som volontär och byggde en publik som stannade hos honom tills sändningarna upphörde 1962. The Way of Zen, utgiven 1957, hörde till de första böckerna om buddhism som sålde i stora upplagor på engelska och nådde beatförfattarna direkt. The Book: On the Taboo Against Knowing Who You Are följde 1966. Han beskrev sig själv som filosofisk underhållare, och forskare som Philip Kapleau hävdade att han hade missförstått zenpraktiken och avfärdade zazen utifrån ofullständig kunskap, även om Shunryu Suzuki försvarade honom som en stor bodhisattva. Han drack hårt, och det oroade människorna omkring honom i åratal. Hans inspelade föreläsningar har sedan dess fått en enorm andra publik på nätet.

Watts är dominant Ne, och hans särskilda gåva var förbindelsen snarare än djupet. Han kunde ta ett begrepp från zen, ställa det bredvid ett stycke västerländsk psykologi, ett skämt, en fysisk demonstration och en liknelse om vatten, och få fram något som en lyssnare förstod omedelbart. Det är Ne när den är som mest användbar, att hitta vägen mellan två system som ingen hade tänkt på att anlägga, och det är därför en generation mötte österländskt tänkande genom honom snarare än genom bättre kvalificerade människor.

Den sekundära Fi är anledningen till att det aldrig blev bara smart. Det finns en konsekvent personlig övertygelse under allt han gjorde: att västerlandets bild av jaget som ett avskilt ego som anländer till en fientlig värld är både falsk och en källa till enormt onödigt lidande. Han trodde på det, och hela produktionen är ett försök att lämna över det.

Var Alan Watts en bluff?

Den akademiska kritiken är verklig och värd att uttala: han var ingen utövare, han satt inte, och han kunde vara slarvig med traditioner som han återgav på engelska. Funktionsordningen förklarar både bedriften och invändningen. Ne öppnar och förbinder. Den gör inte det ackumulerade, repetitiva, kroppsliga arbete som tertiär Te och inferiör Si skulle bidra med, och disciplinerad daglig praktik är exakt den sortens arbete. Han sade det själv, ärligare än hans kritiker brukar medge. Den inferiöra Si är också den sorgliga delen av hans liv: ingen struktur, ingen rutin och ett alkoholproblem som en man med något förhållande till daglig disciplin skulle ha haft bättre försvar mot.

ENTP är det vanligaste alternativet, och kvickheten och aptiten på paradoxer talar för det. Skillnaden är vad han gjorde med idéerna. En tänkare med Ne och Ti plockar isär ett system för att se om det håller. Watts prövade inte zen, han förespråkade ett sätt att uppleva att vara vid liv, och hans invändning mot västerländskt tänkande var att det gjorde människor olyckliga snarare än att det var osammanhängande. Det är Fi på andra plats.

INFP föreslås ibland på grund av ämnets inåtvändhet. Men han var obevekligt utåtriktad: sände varje vecka i nio år, föreläste ständigt, skrev mer än tjugo böcker och uppträdde, enligt sin egen beskrivning. Värderingarna är privata och framförandet är helt offentligt.