Prinsessan Diana
Prinsessan Diana är ENFP. Hennes värme var äkta och hennes instinkt för mänsklig kontakt skar igenom varje protokoll som kungafamiljen hade byggt för att förhindra just den sortens kontakt. Hennes besök på aidshospis, hennes kampanjer mot landminor, hennes famntag med barn på sjukhus: ENFP:n som inte kunde möta en specifik människa i smärta utan att svara den specifika människan, oavsett vad tillfället krävde. Hennes intervju med Martin Bashir var ENFP:n som gjorde det inre offentligt på det enda sätt ENFP:n kan: fullständigt, utan det hanterade avstånd som institutionen krävde och som hon till sin natur var oförmögen att ge.
Prinsessan Diana och ENFP-sinnet
Prinsessan Diana är ENFP. Typen definieras av en hierarki av kognitiva funktioner: inte en checklista med drag, utan en ordnad stack av mentala processer som avgör hur någon uppfattar världen och hur hen fattar beslut. För Prinsessan Diana leds stacken av Ne (extravert intuition) med stöd av Fi (introvert kännande). Att förstå den ordningen förklarar inte bara vad Prinsessan Diana gör utan varför, och varför hen reagerar som hen gör under press, i relationer och vid vändpunkterna i sin berättelse.
Prinsessan Diana drivs av Ne (extravert intuition): en ständig entusiasm för det som skulle kunna bli, för samband som ingen annan har sett än och för de möjligheter som stunden rymmer. Fi (introvert kännande) som sekundär funktion förankrar detta i verkliga personliga värderingar: Prinsessan Diana är inte bara intresserad av möjligheter, hen bryr sig om vilka som faktiskt betyder något. Resultatet är en person som är varm, kreativt skapande och kapabel till verkligt djup, men som kämpar med glappet mellan entusiasm och uthållighet, och mellan visionen och den struktur som krävs för att förverkliga den. Den inferiöra Si (introvert sinnesförnimmelse) är den återkommande svagheten: Prinsessan Diana brukar undervärdera det förflutna, det etablerade, rutinerna och det som har samlats, och får regelbundet betala för det.
Det som gör Prinsessan Diana till ett övertygande exempel på ENFP är inte att hen uppfyller varje punkt i typbeskrivningen, utan att funktionsstacken håller under press. I de stunder som definierar hens historia (Prinsessa av Wales), besluten under stress, misstagen i omdömet och de sällsynta stunderna av verklig utveckling, är mönstret konsekvent. Den dominanta funktionen är det som Prinsessan Diana sträcker sig efter först. Den inferiöra funktionen är det som tar hen på sängen.
Så bearbetar ENFP världen
Alla ENFP fungerar genom samma hierarki av kognitiva funktioner. Så här motsvarar stacken hur Prinsessan Diana faktiskt tänker, beslutar och handlar.
Prinsessan Diana: vad ENFP-profilen förklarar
Diana Spencer kom in i Storbritanniens institutionellt stelaste familj som nittonåring och tillbringade det följande decenniet med att upptäcka att ingenting i hennes naturliga inriktning passade inuti den. ENFP:ns dominanta funktion är Ne: frambringandet av möjligheter, förbindelser, värme och den instinktiva känslan för vad en annan människa behöver i ett ögonblick. Institutionen familjen Windsor var byggd kring raka motsatsen: diskretion, avstånd, plikt utförd genom protokoll snarare än värme och strikt hantering av offentliga känslor. Hon var fel typ för rollen, och hon visste det tidigt och kunde inte ändra det och kunde inte dölja det, eftersom Ne inte spelar avstånd övertygande särskilt länge.
Hennes välgörenhetsarbete var ENFP:ns naturliga område: det direkta engagemanget med specifika människor i specifika svårigheter, värmen frambringad utan institutionell hantering, förmågan att sitta hos en människa som dog i aids eller ett barn som hade förlorat en lem till en landmina och få den människan att känna sig verkligt sedd. Det var inget framträdande. Det var Ne-Fi-kombinationen som gjorde det den gör när den riktas mot mänskligt lidande: frambringar omedelbar äkta kontakt och hittar den specifika vinkel som får den specifika människan att känna sig specifik snarare än som representant för en kategori. Hon kramade människor som aldrig tidigare hade kramats av offentliga personer på det sättet. Institutionen hon representerade hade inte gjort det. Hon gjorde det instinktivt och världen svarade på instinkten.
Hennes intervju med Martin Bashir 1995 är ENFP:ns mest fullständiga porträtt av typen när den talar direkt ur det inre efter långvarigt institutionellt förtryck. Hon beskrev bulimin, självskadorna, ensamheten, äktenskapet med tre personer. Hon hanterade inte avslöjandet. Hon gav det, fullständigt, i en form särskilt utformad för att nå de specifika människor som tittade, inte institutionen, inte etablissemanget, utan de vanliga människor vars respons hon litade på eftersom Ne alltid hade kunnat läsa dem bättre än hon kunde läsa institutionen. Intervjun förstörde det som var kvar av hennes institutionella position och gav den våg av allmän kärlek som hon hade frambringat hela sitt vuxna liv genom att vara exakt den hon var när institutionen inte såg på.
Prinsessan Diana: ENFP bokstav för bokstav
Dianas energi kom från människor. Inte från de formella uppdragen, de tömde henne, eftersom formella uppdrag krävde det institutionella framträdande som ENFP:n inte kan upprätthålla utan kostnad. Men den direkta mänskliga kontakten, det specifika samtalet med den specifika människa som led på den specifika sjukhusavdelningen, återställde något snarare än tömde det. Hon sökte upp kontakten. Hon rörde sig mot de människor som institutionen ville att hon skulle hålla lämpligt avstånd till. Famntagen var inte kalkylerade. De var extravertens naturliga svar på den människa som fanns framför henne: sträck ut handen, ta kontakt, fastställ att människan är verklig och närvarande och inte bara en representant för en kategori som institutionen hade schemalagt henne att uppmärksamma.
Hennes offentliga sorg var också extravert. Hon höll den inte inne. När något var fel registrerade det inre felet och det yttre visade det, genom ögonen, hållningen, den specifika texturen i ett leende som inte riktigt nådde fram. Institutionen ville ha diskretion. Hon gav läsbarhet. Världen läste henne för att hon gick att läsa, och hon gick att läsa för att extraverten inte kan upprätthålla det glapp mellan inre och yttre som institutionen krävde. Hon spelade inte sårbarhet. Hon var synlig, vilket är vad extraverten gör med vad det inre än innehåller.
Diana förstod vad människor behövde innan de formulerade det. Det är Ne:s mest väsentliga egenskap: perceptionen av möjlighet och förbindelse i den aktuella situationen, snabbare än medveten analys. Hon gick in i rum och läste dem. Hon satt hos människor i nöd och hittade, utan avsiktligt sökande, det specifika som skulle sägas eller göras för att få den människan att känna sig sedd snarare än hanterad. Det var inte empati i allmän mening. Det var Ne som frambringade den specifika vinkeln på den specifika människans specifika situation som inget tidigare engagemang hade hittat. Hon kunde göra det eftersom Ne alltid letar efter den förbindelse som ännu inte är uppenbar, det grepp som ännu inte har prövats, vägen in.
Hennes instinkt för medierna är den intuitiva funktionen tillämpad på institutionell politik. Hon förstod, utan att någon lärde henne, att medierelationen kunde hanteras direkt, att bilden som institutionen producerade genom officiella kanaler inte var den enda tillgängliga bilden, att hon kunde producera sin egen. Fotografierna av henne ensam vid Taj Mahal, Bashirintervjun, landminefotografierna i Angola: vart och ett var en intuitiv bedömning av vilken bild som skulle ge vilken effekt, genomförd inte genom en kommunikationsstrategi utan genom den direkta instinkten hos en kvinna som hade läst publiker sedan hon var nitton år.
Dianas Fi var där värmen bodde. Ne läste människan. Fi avgjorde att den människan betydde något, specifikt, på det oreducerbara sätt som Fi utser vissa människor och vissa saker till primära. Hon fördelade inte sin omsorg jämnt över de uppdrag som hennes schema gav. Hon gav allt när hon gav, till den specifika människan framför henne, och givandet var äkta snarare än spelat eftersom Fi inte spelar. Den ställer sig bakom eller inte. När den ställer sig bakom är det totalt. Aidspatienterna, landmineoffren, barnen på sjukhusen: hon var helt närvarande hos var och en av dem eftersom Fi hade ställt sig bakom mötet som ett som betydde något.
Bulimin och självskadorna är Fi under extremt institutionellt tryck. ENFP:ns Fi är riktad utåt, mot de andra människor som Ne har identifierat som betydelsefulla, och när den institutionella miljön gör äkta utåtriktad kontakt omöjlig vänder sig Fi inåt och Ne har inget konstruktivt att frambringa. Hon var isolerad inuti en institution som inte kunde rymma den hon var, omgiven av människor som behövde att hon var någon hon inte var, oförmögen att ge den äkta kontakt som Ne kräver för att fungera väl. Kroppen tog upp det som den yttre miljön producerade. Det är Fi:s mest plågsamma sätt att misslyckas: när det yttre inte kan mötas på riktigt producerar det inre sin egen skada.
Diana hade ingen plan för hur hennes liv skulle utvecklas. Hon gick in i äktenskapet utan ett ramverk för vad institutionen skulle kräva, anpassade sig hela tiden efter vad den aktuella situationen gav och hittade sin roll, folkets prinsessa, den humanitära närvaron, den som kunde gå dit institutionen inte kunde, inte genom en tidigare strategisk design utan genom perceiverns naturliga svar på samlad erfarenhet: det här kan jag göra, här finns behovet, här är den förbindelse som ögonblicket ger. Hon utformade inte landminekampanjen. Hon sa ja till Angola, gick ut på fältet, och fotografiet gav kampanjen.
Det perceptiva förhållningssättets förhållande till institutionen familjen Windsor var i grunden svårt. Institutionen drivs av protokoll, prejudikat och hantering av avvikelser från etablerade rutiner. Den är det bedömande förhållningssättets naturliga miljö. Diana anpassade sig efter det som fanns snarare än att styra mot ett förutbestämt utfall, vilket innebar att hon alltid var något ur fas med institutionens rytm: hon kom fram till slutsatser institutionen inte hade nått, avvek från rutiner institutionen krävde och gav det ofärdiga mänskliga ögonblicket mitt i det manusbundna formella uppdraget. Hon var inte upprorisk i medveten mening. Hon var perceptiv snarare än bedömande, vilket i just den institutionen inte gick att skilja från uppror.
Därför är Prinsessan Diana ENFP, inte ENTP eller INFP
Diana skrivs ibland som ISFP: värmen, den synbara mildheten, sättet hennes känsla verkade inåtvänd och personlig snarare än expansiv. Förväxlingen är begriplig. Hon beskrevs ofta som blyg, och blyghet hos en ENFP läses ofta som introversion. Men ISFP:n är Fi-Se: värderingarna är inre och uttrycket är fysiskt förankrat i ögonblicket. Dianas mest avgörande egenskap var hennes förmåga att läsa ett rum, hitta den människa som mest behövde kontakt och frambringa exakt den värme den människan behövde, ibland innan hon hade sagt ett ord. Den sociala inlevelsen, den radarlika läsningen av andras känslotillstånd och den omedelbara inriktningen mot dem, är Ne-Fi som rör sig utåt, inte Fi-Se förankrad i det inre.
INFJ-argumentet kommer från det synbart privata djupet, lidandet som till stor del var osynligt för allmänheten och känslan av att hon verkade utifrån en inre vision av vad hennes liv skulle betyda. Men INFJ:ns Ni ger en heltäckande syntes som håller under press. Diana hade inget stabilt inre ramverk. Hon hade en utomordentligt känslig yttre antenn som hela tiden fångade upp vad andra behövde av henne, och ett inre liv som var stormigt och olöst snarare än syntetiserat och riktat. Ne läser utåt oavbrutet. Fi känner kostnaden för det Ne läser. Resultatet är någon som ger hela tiden och töms hela tiden, inte någon som har en fast syntes som styr utgifterna.
Det avgörande är landminekampanjen. Hon byggde inget strategiskt ramverk för att ändra den internationella politiken om antipersonella minor. Hon gick ut på ett minfält i Angola, stod tillsammans med människor som hade skadats av minor och frambringade den specifika mänskliga bild som kampanjen behövde för att gå från en teknisk policydiskussion till en global moralisk nödsituation. Det är Ne-Fi tillämpat på politisk handling: hitta den mänskliga förbindelse som gör det abstrakta konkret, var helt närvarande i den förbindelsen och lita på att närvaron i sig gör det som det strategiska ramverket inte kan. Hon hade rätt. Ottawakonventionen som förbjöd landminor undertecknades inom några månader efter hennes död.
Personlighetstypen ENFP
Energisk, uttrycksfull och djupt idealistisk. ENFP ser möjligheter överallt och hos alla. Deras utmaning är fokus: entusiasmen är äkta men bred.