Scout Finch

Jean Louise Finch, kallad Scout, är berättaren i Harper Lees Dödssynden, utgiven den 11 juli 1960 och belönad med Pulitzerpriset 1961. Hon är sex år när romanen börjar och åtta när den slutar, och berättelsen utspelar sig i den påhittade staden Maycomb i Alabama mellan 1933 och 1935, under depressionen.

Berättandet är dubbelt. Rösten tillhör en vuxen kvinna som minns sin barndom, så läsaren förstår hela tiden mer än barnet gjorde då, och glappet mellan de två är där det mesta av bokens kraft ligger. Scout bor med sin far Atticus, änkling och advokat, och sin äldre bror Jem. Somrarna delar de med en pojke på besök som heter Charles Baker Harris, kallad Dill, och mycket av deras uppmärksamhet går till den tillbakadragne grannen Arthur Radley, som de kallar Boo och till en början behandlar som ett monster. Harper Lees egen far var advokat, och romanen bygger i hög grad på de människor hon växte upp bland.

Vad förstår Scout av rättegången mot Tom Robinson?

Mer än hon kan formulera och mindre än den vuxna berättaren vet. Hon ser från läktaren för svarta hur hennes far försvarar en svart man mot en anklagelse som alla i rättssalen kan se är falsk, och hon ser honom dömas ändå. Det är punkten där hennes antagande att människor i grunden är hyggliga slutar fungera. Tidigare, utanför häktet, går hon rakt in i en mobb som har kommit för Tom Robinson och börjar, helt utan strategi, prata med mr Cunningham om hans son och hans arvstvist, och mobben skingras, eftersom en man inte kan förbli en del av en mobb medan ett barn frågar efter hans familj vid namn. Hon har ingen aning om vad hon har gjort.

Scout har dominant Ne, och Lee använder den som romanens motor. Barnets fråga, men varför, är det som driver varje kapitel framåt, och Scout ställer den obevekligt, till Atticus, till Calpurnia, till sin lärare, till alla som ger henne en regel. Hon genererar möjligheter hela tiden: om Boo Radley, om vad de vuxna egentligen håller på med, om varför Maycomb fungerar som det gör. Det är också därför hon inte går att socialisera in i stadens antaganden, eftersom antaganden kräver att man slutar fråga.

Den sekundära Fi är anledningen till att frågorna har moralisk tyngd och inte bara är nyfikenhet. Scout har en inre känsla för rättvisa som är äldre än alla argument hon får, och hon reagerar fysiskt när den kränks, oftast genom att slå någon. Atticus undervisning är inte installationen av ett samvete. Den är ett försök att ge ett redan glödande samvete bättre verktyg.

Varför fungerar scenen med mobben?

För att Ne och Fi tillsammans ger ett barn som är oförmöget att se en folkmassa i stället för individer. Scout uppfattar inte mobben som en mobb. Hon ser mr Cunningham, en man hon känner, vars son hon går i skolan med, och hon pratar med honom om de saker hon förknippar med honom. Fe skulle ha läst situationen och anpassat sig. Fi utgår helt enkelt från den personliga kontakten som om situationen inte fanns. Den tertiära Te syns i hur grundligt hon argumenterar när hon väl kommer i gång, och den inferiöra Si i hennes totala otålighet med tradition, ritual och hur saker alltid har gjorts i Maycomb, vilket är hela grunden för hennes konflikt med faster Alexandra.

ESTP föreslås ibland eftersom hon är fysisk, slåss gärna och dras till vad som än händer. Men hennes slagsmål handlar alltid om något som har sagts, en förolämpning mot hennes far, ett påstående hon anser vara falskt, snarare än om den fysiska situationen, och hennes verkliga medium är frågor snarare än handling. Energin går till idéer om människor, vilket är Ne.

ENTP kommer upp på grund av det obevekliga frågandet och stridslystnaden. Skillnaden är den sekundära funktionen. Ne med Ti skulle ge ett barn som tycker om argumentet för dess egen skull och kan övertalas med ett bättre. Scout går inte att argumentera bort från det hon tycker är orättvist, och hennes svar på Maycombs resonemang är moraliska snarare än logiska. Fi på andra plats.