Kendall Roy

Kendall spelar ständigt ledarskap utåt: han arrangerar presskonferenser, samlar allierade, gör storslagna offentliga förklaringar om den man han tänker bli. Han behöver en publik för sina nyskapelser, och hans försök att ta makten är teatrala, tillkännagivna, projicerade ut i världen snarare än tyst genomförda. Till och med hans uppror mot fadern är offentliga spektakel, eftersom Kendalls känsla av sig själv bara känns verklig när den blir bevittnad.

Hans energi och hans identitet kommer båda utifrån. Han omger sig med människor, presentationer och framträdanden och hämtar sin känsla av vem han är ur hur andra tar emot den ledare, den visionär, den rebell han försöker vara. Den obevekliga utåtriktade projektionen, behovet att ses som den som bestämmer, är kännetecknet på en i grunden extravert man vars jag sätts ihop offentligt, inför andra, aldrig i privat ensamhet.

Kendall är en man med storslagna visioner som ständigt föreställer sig den förvandlade framtiden och sin förvandlande roll i den. Han presenterar svepande nyskapelser av företaget, drömmer om ett teknikdrivet, moderniserat medieimperium och ger sig själv rollen som den visionär som ska föra familjeföretaget in i en ny tid. Idéerna är ofta verkligt stora och verkligt smarta, produkten av ett sinne som lever i möjligheten och i den framtid han vill skriva.

Men visionen svävar fritt från genomförandet, vilket är hans tragedi. Kendall kan föreställa sig den djärva nya riktningen, leverera den inspirerande presentationen, se sig själv som den store mannen, och sedan inte faktiskt bygga något av det under verkligt tryck. Glappet mellan den flygande föreställda framtiden och hans förmåga att förverkliga den är kärnan i hans misslyckande, ett sinne rikt på storslagen möjlighet och fattigt på den kalla uthållighet som det skulle kräva att göra den verklig.

Under företagsambitionen drivs Kendall helt av sårad känsla, och det djupaste såret är behovet av faderns kärlek. Varje drag han gör är intrasslat i den känslomässiga hungern, den desperata längtan efter Logans gillande i strid med raseriet över att aldrig få det, och hans beslut drivs av personlig smärta långt mer än av strategi. Han är en djupt känslosam man som spelar rollen som en hänsynslös.

Svängningarna, missbruket, sammanbrotten, allt flödar ur känsla han inte kan hantera. Skulden över servitörens död hemsöker honom, hans lojaliteter svänger med hans känslomässiga väder, och både hans grymmaste och hans mest trasiga ögonblick kommer ur ett rått, ostyrt inre liv. Kendall sträcker sig hela tiden efter äkthet och samhörighet även när familjen förgiftar båda, och det är känslan, inte ambitionen, som faktiskt driver honom, vilket är exakt varför han hela tiden förlorar.

Kendall är kaos, han vacklar mellan djärva drag och totalt sammanbrott utan någon stadig plan därunder. Han improviserar sina kupper, svänger vilt, skapar om sig själv gång på gång och kan inte upprätthålla en konsekvent handlingslinje genom det motstånd som verklig makt kräver. Planerna är spontana och reaktiva, sjösatta på känslomässig impuls och övergivna när trycket ökar, en man som ständigt börjar om.

Oförmågan att låsa något är det som dömer honom i varje avgörande ögonblick. Given öppningen ryggar Kendall, förstör för sig själv eller blir utmanövrerad av människor som är stadigare än han, eftersom att binda sig helt och genomföra obevekligt är precis vad han inte kan. Han håller sina alternativ och sina identiteter ständigt öppna, alltid mannen som är på väg att bli stor snarare än den som blir det. Den formlösa, improviserade föränderligheten är perceivern som besegras av ett spel som belönar järnvilja.