Phil Dunphy

Phil Dunphy är en av huvudrollerna i Modern Family, ABC-komedin som gick från 2009 till 2020, spelad av Ty Burrell. Han är fastighetsmäklare, och en verkligt framgångsrik sådan, med en självtillit som han sammanfattar som att han kan sälja en päls till en inuit. Han äger också en trolleributik, vilket säger ungefär allt om hans prioriteringar.

Han har varit gift med Claire Pritchett sedan 1993, och de har tre barn, Haley, Alex och Luke. Hans relation till svärfadern Jay är seriens mest pålitliga motor: Phil vill ha Jays gillande ständigt och öppet, Jay håller inne med det ständigt och öppet, och ingen av dem ändrar sig någonsin. Han var cheerleader vid Fresno State, är allvarligt rädd för clowner och har lovat att laga ett trasigt trappsteg under hela seriens gång.

Vad är Phil's-osophy?

Hans egenhändigt namngivna samling aforismer, framförda med totalt självförtroende och oftast bara halvt sammanhängande, som serien behandlar både som ett stående skämt och som en äkta uppfostringsfilosofi. Det besläktade begreppet är peerenting, hans ord för att vara vän och förälder på samma gång: att tala med sina barn som jämlikar och ändå vänta sig att bli lyssnad på. Han vägrar också att svära och använder matord i stället, så att hans ögonblick av maximal stress ger sådant som sweet potato fries. Burrell vann Primetime Emmys för rollen 2011 och 2014, ett Critics' Choice-pris 2012 och ett pris från Screen Actors Guild 2014, och recensenter lyfte konsekvent fram rolltolkningen som det starkaste i en ensemble som inte led brist på alternativ.

Phil är dominant Ne spelad för skratt och, därunder, spelad helt på allvar. Hans sinne genererar möjligheter i en takt som inte har något samband med om de är användbara: ett trolleritrick, en affärsidé, ett sätt att göra om ett familjegräl till ett äventyr, ett genomarbetat scenario byggt på en kommentar i förbigående. Komiken kommer ur mängden. Skälet till att figuren är älskad snarare än bara rolig är att generatorn då och då ger exakt det rätta, och att han är den enda i huset som skulle ha hittat det.

Den sekundära Fi är anledningen till att entusiasmen aldrig klingar ihåligt. Phil har en orubblig inre måttstock för hur hans familj ska behandlas, med förtjusning, med intresse, med utgångspunkten att de är värda att uppträda för, och han håller den mot avsevärda belägg för att ingen vill att han ska göra det. Peerenting är ingen gimmick. Det är en äkta övertygelse om att hans barn är människor och ska tilltalas som sådana, och seriens senare säsonger visar stadigt hur rätt han hade.

Varför vill Phil Dunphy så gärna ha Jays gillande?

För att den tertiära Te vill ha en yttre dom och aldrig får någon. Phils kompetens är verklig, han är bra på sitt jobb, han håller ihop familjen känslomässigt, och han är den förälder som barnen faktiskt pratar med, men han har inget sätt att intyga det för sig själv. Jay står för det konventionella, resultatbaserade poängsystem som Phils egen funktionsordning inte kan frambringa, och därför väger gillandet långt tyngre än Jays faktiska omdöme motiverar. Den inferiöra Si syns i de stående skämten: trappsteget blir aldrig lagat, uthålligheten finns aldrig där, och det samlade underhållet av det vanliga livet sköts i tysthet av Claire.

ESFP är det vanliga alternativet, eftersom han är uttrycksfull, fysisk och uppenbart har roligt. Skillnaden är vad han svarar på. En figur med dominant Se arbetar med den omedelbara fysiska situationen och läser ett rum i realtid. Phil är ofta mannen i rummet som har läst det helt fel, eftersom han utgår från en idé om vad som skulle kunna pågå snarare än från det som pågår. Trolleriet, planerna och de genomarbetade konstruktionerna är Ne, inte Se.

ENTP kommer upp på grund av det ständiga idégenererandet och showmannaskapet. Skillnaden är den sekundära funktionen. ENTP parar Ne med Ti och ger någon som argumenterar, plockar isär och retas. Phils andra funktion är en värdekontroll, inte en logikkontroll: hans svar på konflikt är att hitta det känslomässigt rätta snarare än det argumentativt starka, och han är påfallande dålig på debatt och påfallande bra på att veta vad hans dotter behöver höra.