BoJack Horseman
BoJack Horseman är en ENFP vars utveckling stannade i det ögonblick då hans mamma sa att han inte var tillräckligt speciell för att förtjäna hennes kärlek. Varje självdestruktivt mönster i serien, drickandet, sabotaget, oförmågan att hålla fast vid något bra, springer ur en ENFP som tidigt fick budskapet att hans äkta jag var otillräckligt och som sedan dess har spelat teater och självmedicinerat kring det såret. Hans värme är äkta. Hans kreativitet är äkta. Hans band till Todd, Diane och Princess Carolyn är alla äkta ENFP-värme som bryter igenom den cynism han har byggt som rustning. Tragedin är att han ser sig själv med total klarhet: han ber att få höra att han är en god människa. Han vet. Han vet alltid. ENFP:ns skugga är inte blindhet. Den är att veta exakt vad som är fel och göra det ändå, eftersom alternativet kräver att man litar på att förändring är möjlig.
BoJack Horseman och ENFP-sinnet
BoJack Horseman är ENFP. Typen definieras av en hierarki av kognitiva funktioner: inte en checklista med drag, utan en ordnad stack av mentala processer som avgör hur någon uppfattar världen och hur hen fattar beslut. För BoJack Horseman leds stacken av Ne (extravert intuition) med stöd av Fi (introvert kännande). Att förstå den ordningen förklarar inte bara vad BoJack Horseman gör utan varför, och varför hen reagerar som hen gör under press, i relationer och vid vändpunkterna i sin berättelse.
BoJack Horseman drivs av Ne (extravert intuition): en ständig entusiasm för det som skulle kunna bli, för samband som ingen annan har sett än och för de möjligheter som stunden rymmer. Fi (introvert kännande) som sekundär funktion förankrar detta i verkliga personliga värderingar: BoJack Horseman är inte bara intresserad av möjligheter, hen bryr sig om vilka som faktiskt betyder något. Resultatet är en person som är varm, kreativt skapande och kapabel till verkligt djup, men som kämpar med glappet mellan entusiasm och uthållighet, och mellan visionen och den struktur som krävs för att förverkliga den. Den inferiöra Si (introvert sinnesförnimmelse) är den återkommande svagheten: BoJack Horseman brukar undervärdera det förflutna, det etablerade, rutinerna och det som har samlats, och får regelbundet betala för det.
Det som gör BoJack Horseman till ett övertygande exempel på ENFP är inte att han uppvisar varje punkt i typbeskrivningen, utan att funktionsordningen håller under tryck. I de ögonblick som definierar hans berättelse i BoJack Horseman (Netflix), besluten under stress, omdömesmissarna och de sällsynta ögonblicken av verklig utveckling, är mönstret konsekvent. Den dominanta funktionen är det BoJack Horseman griper efter först. Den inferiöra funktionen är det som överrumplar honom.
Så bearbetar ENFP världen
Alla ENFP fungerar genom samma hierarki av kognitiva funktioner. Så här motsvarar stacken hur BoJack Horseman faktiskt tänker, beslutar och handlar.
BoJack Horseman: vad ENFP-profilen förklarar
I BoJack Horseman (Netflix) är BoJacks ENFP-profil inte en bisak i berättelsen. Den är arkitekturen bakom varje viktigt val han gör. Den dominanta Ne (extravert intuition) är det BoJack Horseman litar mest på och griper efter först. Den är källan till hans typiska kompetens, skälet till att han lyckas när han lyckas och funktionen som avgör hur han närmar sig varje situation som betyder något.
Den inferiöra funktionen, Si (introvert sinnesförnimmelse), är myntets andra sida. Den är den minst utvecklade funktionen i BoJack Horsemans stack, den som kommer fram under stress, i stunder av verklig sårbarhet eller vid vändpunkter i berättelsen där den kompetens som den dominanta funktionen ger plötsligt inte räcker. När BoJack Horseman misslyckas, blir överraskad eller verkligen hamnar på för djupt vatten handlar det nästan alltid om att den inferiöra funktionen bryter igenom den struktur som normalt håller den i schack.
Den tertiära funktionen, Te (extravert tänkande), verkar i bakgrunden. Den är vad BoJack Horseman använder när den dominanta funktionen är ansträngd, ett partiellt stöd som kan få honom att se ut som en annan typ för en tillfällig betraktare. Den skenbara flexibiliteten, den enstaka värmen eller strukturen som verkar okaraktäristisk: det är den tertiära funktionen i arbete. Att känna igen den som tertiär snarare än dominant är en del av att läsa funktionsordningen rätt genom hela BoJacks utveckling i BoJack Horseman (Netflix).
BoJack Horseman: ENFP bokstav för bokstav
BoJack kan inte vara ensam utan att det inre blir katastrofalt. När det yttre engagemanget finns där, festen, skådespelarna, framträdandet i talkshowen, det specifika mänskliga samspel som Ne och Fi-kombinationen använder som sitt främsta sätt att bearbeta, tar det yttre upp tillräckligt mycket av den inre belastningen för att loopen ska stanna utanför. När det yttre engagemanget försvinner, när serien tar slut, när Todd flyttar, när alla till slut har gått, vänder sig loopen inåt, och det är den inåtvända loopen hos BoJack som gör scenen vid poolen möjlig. Han förstörs inte av den yttre världen. Han förstörs av den inre värld som den yttre världen höll borta. Extravertens farligaste sätt att misslyckas är när den yttre världen inte längre finns tillgänglig.
Hans förhållande till publiken är också typiskt ENFP: han behöver den specifika bekräftelsen att specifika människor faktiskt ser honom och finner det de ser acceptabelt. Inte att prestera väl, det har han gjort hela sin karriär. Att bli sedd, specifikt, som den han faktiskt är under föreställningen. Det är vad Diane ger och vad han inte hittar någon annanstans: den särskilda egenskapen hos någon som ser honom korrekt och fortsätter att engagera sig. Han driver till slut ut varje människa som ger honom detta ur sitt liv, eftersom Ne hittar sätten att förstöra varje specifik relation och Fi godkänner förstörelsen innan den inferiöra Si hinner samla på sig vad förstörelsen kostar.
Han ser vad alla håller på med inifrån. Hollywoobranschen, den särskilda karaktären i varje människas självbedrägeri, det särskilda sätt på vilket varje relation spelar upp något annat än den påstår sig vara: allt uppfattar han med den träffsäkerhet som Ne ger när den läser av de mönster människor lever ut snarare än de fasader de visar upp. Det är det som gör honom bra på jobbet när han klarar av att jobba: Ne läser av vad rollen kräver på mönsternivå, under det ytliga beteendet, och prestationen växer fram ur läsningen snarare än ur det tekniska utförandet av det manuset anger. Hans bästa skådespeleri är perceptivt. Hans värsta beteende är också perceptivt. Han ser vad människor gör och använder det han ser.
Depressionen är också intuitivt uppbyggd: Ne fortsätter att skapa ramverket för vad hans liv är, vad mönstret i de val han har gjort säger om vem han är och vart det är på väg, och syntesen ger ett avgörande som den inferiöra Si inte kan revidera, eftersom den inferiöra Si inte har samlat tillräckligt med motbevis. Han ser mönstret. Mönstret säger samma sak varje gång. Mönstret är vad serien handlar om. Han ser det tydligt. Att se det tydligt hjälper inte. Att se det tydligt är den intuitiva funktionens mest fullständiga och minst tröstande egenskap.
Han bryr sig om människor på det specifika, överväldigande sätt som Fi bryr sig om specifika människor när funktionen körs utan tillräckligt strukturellt stöd. Han bryr sig om Todd. Han bryr sig om Diane. Han brydde sig om Sarah Lynn på ett sätt som funktionen inte skyddade tillräckligt mot vad det till slut skulle kräva att bry sig om Sarah Lynn i just hans situation. Fi:s mest fullständiga uttalande i serien är också dess mest förödande: han bryr sig om henne tillräckligt för att möjliggöra hennes återfall men inte tillräckligt för att stoppa det, och omtanken och misslyckandet är samma sak, skapade av samma funktion och oskiljbara, eftersom funktionen inte samtidigt kan bry sig om den specifika personen och upprätthålla det yttre ramverk som den personens specifika sårbarhet krävde.
Hans ärligaste tal, om hur han behöver att människor säger till honom att han är en god människa eftersom han måste höra det utifrån när han inte kan skapa det inifrån, är Fi i sin mest nakna form. Fi behöver yttre bekräftelse på att dess viktigaste val är verkliga och värdefulla. Han kan inte tillverka bekräftelsen själv. Han behöver specifika människor som ger honom den. När de specifika människorna är borta är bekräftelsen borta, och loopen mellan Fi:s val och den yttre världens svar sluts åt det farligaste tänkbara hållet.
Han har ingen plan. Han har haft flera karriärplaner under sex säsonger, och var och en har rasat inte på grund av yttre motstånd utan på grund av det perceptiva förhållningssättets inneboende oförmåga att upprätthålla den struktur planen kräver när ögonblicket ger något mer intressant, mer omedelbart eller mer destruktivt än planen. Chansen att filma Secretariat, Hollywooskylten, lärartjänsten på Wesleyan: var och en kommer som en möjlighet i nuet som Ne finner lockande, och var och en tar slut när ögonblicket ger något som gör det omöjligt att fortsätta med planen. Han saboterar inte sig själv i klinisk mening. Han är det perceptiva förhållningssättet utan det strukturella stöd det behöver för att bygga något bestående.
Finalen, taket, det sista samtalet med Diane och den särskilda tystnaden efteråt, är det perceptiva förhållningssättets ärligaste uttalande om vad som händer när de samlade ögonblicken till slut har gett en situation som funktionen inte har något tillräckligt svar på. Ne har skapat utifrån tillgängligt material i sex säsonger. Det tillgängliga materialet har till slut tagit slut. Det finns ingen ny vinkel på ögonblicket. Det finns bara ögonblicket som det är, och frågan om vad som kommer härnäst för ett perceptivt förhållningssätt som alltid har besvarat den frågan utifrån vad ögonblicket erbjöd. Han överlever. Nästa ögonblick kommer. Han besvarar frågan utifrån vad det ögonblicket erbjuder. Det räcker. Knappt.
Därför är BoJack Horseman ENFP, inte ENTP eller INFP
BoJack Horseman typas ibland som ENTP eller INFP. Förväxlingen är begriplig: BoJack Horseman kan verka lika driven av argument som en ENTP eller lika förankrad i värderingar som en INFP. Men det är genom att matcha drag på ytan som fel i typningen samlas på hög. Det som löser dem är den kognitiva funktionsstacken.
Det avgörande tecknet är den dominanta funktionen. För BoJack Horseman är det Ne (extravert intuition). Varje stort beslut i BoJacks berättelse i BoJack Horseman (Netflix) kan spåras tillbaka till att den här funktionen körs först: självförtroendet, de typiska blinda fläckarna och den särskilda karaktären i hur BoJack Horseman lyckas och hur han misslyckas. Mönstret stämmer genomgående med en Ne-ledd funktionsordning, inte med alternativen.
Det avgörande beviset: Ne-Fi är den karaktäristiska kombinationen. BoJack Horseman skapar möjligheter (Ne) förankrade i personlig värme och värderingar (Fi); ENTP kombinerar Ne med Ti för analys, och INFP vänder på ordningen med dominant Fi. Värmen och idealismen är båda äkta och båda närvarande. När man följer BoJack Horsemans beteende, inte i vardagliga stunder utan i de stunder som definierar hen, de viktigaste besluten, de mest typiska misslyckandena och de instinkter som kommer fram under verklig press, är tolkningen ENFP konsekvent, och de alternativa tolkningarna kräver att man bortförklarar för mycket av det som faktiskt finns där.
Personlighetstypen ENFP
Energisk, uttrycksfull och djupt idealistisk. ENFP ser möjligheter överallt och hos alla. Deras utmaning är fokus: entusiasmen är äkta men bred.