P.G. Wodehouse

Pelham Grenville Wodehouse föddes den 15 oktober 1881 i Guildford och dog den 14 februari 1975 på Long Island, nittiotre år gammal. Han tillbringade barndomen till stor del skild från föräldrarna, som var i Hongkong, och gick på Dulwich College, som han älskade och skrev om med mer värme än han någonsin lyckades uppbringa för en verklig människa.

Han gav ut över nittio böcker under en karriär som sträckte sig över sju årtionden. Berättelserna om Jeeves och Wooster, en älskvärd, förmögen dumbom och betjänten som räddar honom ur följderna, och romanerna om Blandings Castle, med lord Emsworth och hans prisgris, är de som har bestått. Han hade också en betydande andra karriär på Broadway, där han skrev sångtexter med Jerome Kern och libretton med Guy Bolton till musikalerna på Princess Theatre, som förändrade hur amerikansk musikalkomedi byggdes upp.

Vad hände med sändningarna från Berlin?

Han bodde i Le Touquet i Frankrike 1940, gav sig inte av i tid och internerades av tyskarna, först i Frankrike och Belgien, sedan i Tost i Övre Schlesien. Han släpptes 1941, strax före sin sextioårsdag, fördes till Berlin och gjorde fem sändningar till Amerika där han beskrev interneringen i exakt det komiska tonfall som han skrev allt annat i. Där fanns inget propagandainnehåll och inget politiskt ställningstagande av något slag, och det är poängen: han tycktes inte ha uppfattat att det i sig var handlingen att tala i tysk radio under ett krig. Reaktionen i Storbritannien var rasande. Han åtalades aldrig för något, och George Orwells essä In Defence of P.G. Wodehouse från 1945 hävdade att sändningarna visade politisk naivitet snarare än sympati. Han slog sig ned i Amerika, blev medborgare 1955 och återvände aldrig till England. Han adlades sex veckor före sin död.

Wodehouse är dominant Ne, och prosan är belägget. Hans meningar fungerar genom oväntade kopplingar, en liknelse som kommer från fyra åkrar bort och landar exakt, och han kunde hålla det uppe i sjuttio år utan att maskineriet syntes. Intrigerna är samma förmåga tillämpad strukturellt: förlovningar, förväxlingar, stulna grisar och feladresserade brev, som alla krockar enligt ett schema av nästan matematisk precision.

Den sekundära Fi är anledningen till att böckerna är snälla. Under hela verket finns en fast personlig ståndpunkt, nämligen att hans figurer inte ska förödmjukas. Ingen hos Wodehouse är verkligt grym och ingen blir verkligt sårad, och det är ett medvetet och upprätthållet val om vad han var villig att skriva snarare än en begränsning.

Hur kunde han inte se vad sändningarna skulle ställa till med?

För att inferiör Si står för den samlade känslan för sammanhang och följder, och hans var närmast obefintlig. Han hade ägnat fyrtio år åt att bygga en värld utan historia i, och han tycks ha bearbetat sin internering som material snarare än som politik. Den tertiära Te höll honom produktiv i en enastående grad, en bok om året i årtionden, levererad, och gav honom ingenting alls att bedöma ett läge med. Orwells omdöme, att detta var en man som aldrig hade haft en politisk tanke i sitt liv och inte kunde ha börjat 1941, är förmodligen helt riktigt.

ENTP är det vanligaste alternativet, med tanke på den verbala uppfinningsrikedomen och de invecklade intrigerna. Skillnaden är den sekundära funktionen. Ne med Ti ger satir, en författare som plockar isär världen för att visa vad som är fel med den. Wodehouses komik har inget mål och inget argument. Den är byggd på en tillgivenhet för de egna figurerna som han skyddade i sjuttio år, vilket är Fi.

ISFP föreslås ibland på grund av det tillbakadragna personliga sättet och den nästan totala frånvaron av ett offentligt jag. Men verket är obevekligt skapande och utåtriktat, framställt i stor volym för en masspublik, och han skrev lika gärna för Broadway som för boksidan.