Vaiana

Vaiana är huvudpersonen i Vaiana, som Walt Disney Animation Studios släppte 2016 och som regisserades av John Musker och Ron Clements. I originalversionen görs hennes röst av Auli'i Cravalho, med Dwayne Johnson som Maui, Rachel House som hennes farmor Tala och Temuera Morrison som hennes far Tui. Hon är dotter till hövdingen på Motunui och har dragits till vattnet sedan hon kunde gå.

Hennes fars regel är absolut: ingen far bortom revet. Den framställs som trygghet och visar sig vara rädsla, och filmen behandlar den på allvar snarare än som ett enkelt hinder: Tui har sitt eget skäl, och det är ett bra skäl.

Vad är Vaianas uppdrag?

Halvguden Maui stal gudinnan Te Fitis hjärta för länge sedan, och följden når nu Motunui som en förödelse: kokosnötterna ruttnar, fisken är borta. Havet självt väljer Vaiana och ger henne stenen. Hennes farmor Tala tar henne till en dold grotta full av enorma långfärdskanoter och berättar sanningen som hennes far har tystat ner, att deras folk var vägfinnare som korsade hela Stilla havet innan de slutade, och ger henne sedan hjärtat och dör. Vaiana seglar ut, hittar Maui, och de två lär varandra: hon lär sig navigera, han lär sig på nytt varför han någonsin brydde sig. Vändningen i slutet är den goda: lavademonen Te Ka, som har försökt döda dem, är Te Fiti själv, oigenkännlig eftersom hennes hjärta togs. Vaiana går fram till henne och ger tillbaka det.

Vaiana har dominant Ne, och filmen placerar den exakt: hon är den enda på ön som inte kan sluta fråga vad som finns där ute. Inte för att hon är missnöjd med Motunui, filmen är noga med att hon älskar ön och tänker leda den, utan för att en gräns visar sig för henne som en fråga snarare än som ett faktum. Alla andra ser ett rev. Hon ser kanten på något som inte har undersökts.

Den sekundära Fi är det som får henne att hålla ut genom en mittakt där hon är dålig på allt det här. Hon kantrar, blir förödmjukad, får höra rakt ut av Maui att hon inte är någon vägfinnare, och ger sig ut igen. Det som håller är en privat visshet om vem hon är som inte kräver att någon bekräftar den, och sången vid lågpunkten handlar uttryckligen om det: rösten inombords, som är hennes egen snarare än någon annans.

Varför är slutet viktigt?

För att Ne med Fi kommer fram till en lösning som ingen i berättelsen har övervägt, och det är ingen strid. Hela uppbyggnaden av tredje akten förbereder en strid mot ett monster, och Vaiana tittar på monstret och känner igen vad det är. Den omtolkningen, att fienden är den skadade parten, är exakt vad en dominant Ne frambringar när den är förankrad i ett värdesystem som inte godtar den uppenbara läsningen. Hennes tertiära Te syns i hur kompetent hon faktiskt för befälet över en båt mot slutet, och hennes inferiöra Si i filmens hela premiss: ett folk som har glömt sin egen samlade kunskap, och en flicka som bokstavligen måste återupptäcka den i en grotta.

ENFJ föreslås ibland eftersom hon är en hövdings dotter som leder sitt folk. Skillnaden är vad som driver henne. En Vaiana med dominant Fe skulle svara på vad byn behöver och kalibrera sig efter det. Den här trotsar sin far, lämnar ön mot allas uttryckliga vilja och har rätt. Övertygelsen är inre och kommer före allt stöd för den.

ISFP föreslås ibland på grund av uppriktigheten och bandet till platsen. Men hon är utåtriktad och genererande hela vägen, improviserar, grälar, prövar saker, vägrar godta en gräns som slutgiltig, och hennes kompetens i den fysiska världen är något hon skaffar sig under filmens gång snarare än något hon börjar med.