Pedro Almodóvar

Pedro Almodóvar Caballero föddes den 25 september 1949 i Calzada de Calatrava, en landsortsstad i provinsen Ciudad Real. Hans far var vinmakare, och hans mor läste och skrev brev åt grannar som inte kunde läsa, en detalj som dyker upp förvandlad i hans filmer gång på gång. Han skickades vid åtta till en religiös internatskola i Cáceres i hopp om att han skulle bli präst, och har sagt att filmen blev hans verkliga utbildning, mycket mer än den han fick av prästerna.

1967 flyttade han till Madrid mot föräldrarnas vilja, och när Franco stängde den statliga filmskolan lärde han sig själv i stället. Han arbetade på Telefónica i tolv år, köpte en Super 8-kamera för sin första lön och gjorde kortfilmer, Dos putas 1974 och La caída de Sodoma 1975, som han visade i Madrids nattliv och där han framförde alla rollfigurernas röster live eftersom ett ljudspår låg bortom hans möjligheter.

Vad är Almodóvar mest känd för?

Efter Francos död 1975 blev han en centralgestalt i Movida Madrileña, den kulturella explosion som följde, sjöng i en glamrockparodisk duo och skrev för motkulturens tidskrifter vid sidan av filmerna. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott från 1988 gav honom det internationella genombrottet, tog fem Goyapriser och över sju miljoner dollar i USA och gav honom hans första Oscarsnominering. Allt om min mamma från 1999 vann Oscarn för bästa utländska film och blev den mest prisbelönta spanska film som har gjorts. Tala med henne från 2002 gav honom priset för bästa originalmanus. Hans filmer är byggda av mättad färg, melodram, komplicerade kvinnor och en fast ensemble, Carmen Maura, Antonio Banderas från 1982, Penélope Cruz från 1997, och Smärta och ära från 2019 handlar öppet om honom själv.

Almodóvar är dominant Ne, och det syns i intrigerna mer än någon annanstans. Hans filmer går på slump, omkastning och osannolika förbindelser, ett tillfälligt möte som visar sig vara ett släktband, en koma som blir en kärlekshistoria, en transförälder som spåras över ett land, och anledningen till att det fungerar i stället för att falla ihop är att han inte ber publiken finna det trovärdigt. Han frågar vad som skulle hända om det vore sant.

Den sekundära Fi är anledningen till att melodramen har tyngd. Under färgen och farsen finns en absolut fast hållning om vilka som förtjänar medkänsla, och det är konsekvent de människor som hans ungdoms spanska film inte hade plats för: sexarbetare, transkvinnor, mödrar, missbrukare, de löjliga och de fromma. Han argumenterar inte för dem. Han filmar dem helt enkelt som om deras värdighet inte var ifrågasatt, vilket är en värdeutsaga gjord genom strukturen.

Varför arbetar Almodóvar med samma skådespelare?

För att tertiär Te bygger det maskineri som en karriär behöver, och det här är den del av det som han valde. En fast ensemble betyder att han kan skriva för kända instrument, filma fortare och ta risker med material som skulle vara ohanterligt med främlingar. Den inferiöra Si syns i hans förhållande till sitt eget förflutna: han återvänder till samma stad, samma mor, samma internatskola, samma sextiotalsspanien om och om igen, och Smärta och ära är filmen där han slutar förklä det och medger att han har gjort en enda självbiografi i bitar i fyrtio år.

ENFJ föreslås ibland på grund av den känslomässiga generositeten och ensemblearbetet. Skillnaden är den andra funktionen. Fe skulle kalibrera efter vad en publik tål. Almodóvar har gång på gång gjort filmer som en betydande del av hans publik fann outhärdliga, och hans försvar har alltid varit att hållningen är hans och att han står för den. Fi på andra plats.

ISFP föreslås ibland för de senare, stillsammare filmerna. Men han är en tvångsmässig skapare, av intriger, av sammanträffanden, av färg, av nästa projekt, och det lugnare sena verket är ett byte av register snarare än ett byte av motor. Filmerna vänder fortfarande på en osannolik förbindelse som ingen skulle ha tänkt på.