Spike Lee

Shelton Jackson Lee föddes den 20 mars 1957 i Atlanta och växte upp i Brooklyn. Hans mor undervisade i konst och litteratur och hans far var jazzmusiker och kompositör, vilket hörs i varje film han har gjort. Han tog en examen i masskommunikation vid Morehouse College 1979 och en MFA vid NYU:s Tisch School, där hans studentfilm Joe's Bed-Stuy Barbershop: We Cut Heads fick en studentoscar.

She's Gotta Have It, hans långfilmsdebut 1986, gjordes på en mycket liten budget och drog in sju miljoner dollar, och den etablerade både hans karriär och hans produktionsbolag, 40 Acres and a Mule Filmworks, som sedan dess har producerat mer än trettiofem filmer.

Vad handlar Do the Right Thing om?

Ett kvarter i Bedford-Stuyvesant under årets hetaste dag, och vad som händer när det samlade trycket kring vem som får vara var till slut brister. Den nominerades till två Oscars 1989 och lämnades utanför kategorin Bästa film, som På väg med miss Daisy vann, och utelämnandet blev en historia i sig och har aldrig slutat vara det. Han följde upp med Malcolm X 1992, med Denzel Washington, och har arbetat oavbrutet sedan dess med långfilmer, dokumentärer och reklamfilm. Han fick en heders-Oscar 2015 och vann till slut en Oscar i tävlan för det bearbetade manuset till BlacKkKlansman 2018. Han sitter också, som bekant och för all framtid, på första raden i Madison Square Garden.

Lee är dominant Fe, och det är vad som skiljer hans filmer från varje annan polemisk filmskapare i hans generation. Hans ämne är vad en gemenskap faktiskt känner, inte vad den borde känna och inte vad ett argument säger att den känner, och hans metod är att sätta ett stort antal människor i ett trångt utrymme och låta trycket mellan dem göra arbetet. Do the Right Thing har ingen gestalt som bär en tes. Den har en gata, och alla på den blir förstådda.

Den sekundära Ni är anledningen till att filmerna gång på gång visar sig ha varit tidiga. Han gjorde en film om polisvåld och spänningar i ett kvarter 1989, om amerikansk rasism som fars och skräck 2018 och om gentrifieringens specifika mekanik årtionden innan den blev ett allmänt ämne. Fe läser av rummet och Ni säger honom vart rummet är på väg.

Varför avslutar Spike Lee sina filmer som han gör?

För att Fe vägrar ge publiken en upplösning som den inte har förtjänat. Do the Right Thing slutar med två citat som rakt motsäger varandra och avstår från att välja, och effekten är att diskussionen fortsätter utanför biografen. Det är en medveten användning av funktionen: han talar inte om för människor vad de ska dra för slutsats, han ser till att de inte kan gå därifrån utan att ha haft samtalet. Den tertiära Se är stilen, färgen, dollyåkningen, det direkta tilltalet, hettan som man kan känna, och den inferiöra Ti är den stående kritiska invändningen, att hans filmer ibland är strukturellt lösa och argumenterar genom ansamling snarare än genom konstruktion.

ENTJ föreslås ibland eftersom han har drivit sitt eget bolag i fyrtio år och är en formidabel offentlig aktör. Men filmerna är inte organiserade kring ett mål. De är organiserade kring en gemenskap, och hans beslut som filmskapare offrar konsekvent prydligheten för att låta fler människor i bild ha rätt om något.

ENFP ligger närmare, med tanke på bredden och rastlösheten. Skillnaden är den sekundära funktionen. Ne med Fi ger någon som drivs av ett personligt värde och skapar utåt åt många håll. Lees verk är konvergent, samma stad, samma ämne, samma argument som han har återvänt till i fyra årtionden, och det är riktat mot en publiks gemensamma reaktion snarare än mot att uttrycka en privat ståndpunkt.