M. Gustave

Monsieur Gustave H. är huvudpersonen i Wes Andersons The Grand Budapest Hotel, som kom 2014, och spelas av Ralph Fiennes i vad som brukar räknas som hans karriärs bästa roll. Han är concierge på ett stort hotell i den påhittade republiken Zubrowka, någonstans i ett Centraleuropa som omisskännligt står inför att bli invaderat, under mellankrigsåren.

Hans yrkesmetod är total. Han känner varje gästs önskemål, löser varje kris osynligt, dränker sig i en eau de cologne som heter L'Air de Panache och har affärer med de äldre, förmögna och osäkra kvinnor som bor på hotellet, något som filmen varken behandlar som snaskigt eller komiskt utan som en förlängning av samma service. En av dem, Madame D., dör och testamenterar en ovärderlig målning till honom, och hennes familj sätter dit honom för mordet på henne.

Vad händer med M. Gustave?

Han tar Zero Moustafa, en invandrad pickolo utan familj och utan papper, under sina vingar, och relationen blir filmens egentliga ämne. Han rymmer från fängelset, får tillbaka målningen, rentvår sig och ärver hotellet. Sedan, på ett tåg, kräver soldater att få se Zeros papper, och Gustave, som redan en gång har släpats av ett tåg av samma skäl, går emellan för hans skull. De för ut honom och skjuter honom. Zeros berättarröst, årtionden senare, rymmer filmens tes: att Gustaves värld hade försvunnit långt innan han trädde in i den, men att han upprätthöll illusionen med en förunderlig grace.

Gustave har dominant Fe, och concierge-rollen är den funktionen med en arbetsbeskrivning. Hela hans kompetens består i att läsa av och hantera andra människors känslolägen: förutse vad en gäst behöver innan gästen själv vet det, desarmera kriser, ge trygghet, minnas allt om alla. Det är inte inställsamhet. Han tror verkligen att det är upprätthållandet av dessa normer som hindrar en civilisation från att bli något annat, och filmen håller med honom.

Den sekundära Ni är anledningen till att figuren har tyngd och inte bara är en komisk skapelse. Han kan se vad som är på väg. Poesin, umgängesformerna och ritualerna framförs med allt större förtvivlan genom filmen just för att han förstår att de är det sista av något, och spänningen mellan hans pedanteri och det historiska läget är hela skämtet och hela tragedin.

Varför dör Gustave som han gör?

Därför att Fe fäster sig vid en bestämd människa och spenderar allt på den personen, och därför att han hade gjort det en gång förut och överlevt. Den första tågscenen visar exakt vad de här soldaterna är; den andra är när han ställer sig framför dem för Zeros skull med full vetskap. Den tertiära Se är det fysiska modet och den teatrala närvaron som gör det möjligt, och den inferiöra Ti är skälet till att det inte är en kalkyl: han väger inte oddsen, han svarar på det som händer någon han älskar. Zeros slutsats är att han var en av dem, det vill säga den försvunna världen, och att han upprätthöll illusionen vackert. Det är den vänligaste tänkbara dödsrunan, och den stämmer dessutom.

ENFP föreslås ibland på grund av det flamboyanta och den språkliga uppfinningsrikedomen. Skillnaden är den sekundära funktionen. Ne med Fi ger någon som skapar möjligheter utifrån ett privat värde; hela Gustaves apparat är riktad mot andra människors tillstånd, vad en gäst behöver, vad ett rum kräver, vad en rädd pojke borde få höra, och det är Fe som leder.

ESFJ föreslås ibland på grund av servicen och den sociala precisionen. Men han upprätthåller ingen etablerad ordning; han håller vid liv en som redan har tagit slut, medvetet, därför att han har bedömt att alternativet är värre. Det är en vision snarare än en konvention.