Werner Herzog

Werner Herzog föddes som Werner Stipetić den 5 september 1942 i München och växte upp i den bayerska byn Sachrang, under förhållanden som han har beskrivit gång på gång och som låter nästan förmoderna: inget rinnande vatten, ingen toalett, ingen telefon. Han såg ingen film förrän en kringresande maskinist kom till hans skola med ett enda klassrum. Han gjorde sin första, Herakles, vid nitton års ålder, efter att ha arbetat nattskift som svetsare för att betala den, och skaffade sig sin kamera genom att ta en från filmskolan i München.

Hans fem filmer med Klaus Kinski är filmhistoriens mest dokumenterade arbetsrelation och enligt de flesta vittnesmål den värsta: Aguirre, Guds vrede 1972, Nosferatu och Woyzeck 1979, Fitzcarraldo 1982 och Cobra Verde 1987. De två hotade att döda varandra mer än en gång, och ingen av dem har någonsin helt förnekat det.

Vad är extatisk sanning?

Hans begrepp, framlagt i Minnesotadeklarationen 1999, för vad han anser att film är till för. Han skiljer det från det han kallar bokhållarens sanning, den blott faktiska, kontrollerbara uppgiften, och hävdar att fakta kan skymma en djupare sanning som bara stilisering, uppfinning och poesi kan nå. Det är därför hans dokumentärer iscensätter saker, därför berättarrösten är skriven snarare än iakttagen, och därför Fitzcarraldo krävde att en verklig ångbåt på 320 ton drogs över ett verkligt berg med verkliga vinschar: en modell hade varit faktamässigt tillräcklig och hade inte varit sann. Han åt sin egen sko 1980 efter att ha förlorat ett vad mot Errol Morris, och 2006 blev han skjuten med ett luftgevär under en tv-intervju och fortsatte prata.

Herzog är dominant Ni, och båten är det tydligaste belägg som någon har gett. Bilden kom först, ett skepp som korsar ett berg, och allt annat i produktionen fanns till för att tjäna den. Han fick gång på gång höra att det gick att göra i en studio, att risken för teamet inte gick att försvara, att ingen publik skulle märka skillnaden. Han förde ingen kostnadskalkyl. Han höll en föreställning och godtog inget som inte var den.

Den sekundära Te är anledningen till att han är en arbetande regissör med sextio filmer snarare än en man med en vision och ingen produktion. Han organiserar expeditioner in i djungler, öknar, grottor och vulkaner, skaffar pengar, leder team under förfärliga förhållanden och levererar. Logistiken kring Fitzcarraldo är en formidabel organisatörs verk, och han har aldrig missat ett årtionde.

Varför iscensätter Herzog saker i dokumentärer?

För att tertiär Fi bär på en privat övertygelse om vad en film är skyldig en publik, och det är inte exakthet. Han anser att den bokstavliga uppgiften ofta är förståelsens fiende, och han är helt öppen med metoden, vilket är varför invändningen att han hittar på aldrig har besvärat honom: det är det uttalade programmet snarare än en skandal. Den inferiöra Se syns i det återkommande mönstret i hans karriär: en man som gång på gång försätter sig själv och andra i verklig fysisk fara i jakten på en bild, och som har haft påfallande tur att dödssiffran inte är högre.

ENTJ föreslås ibland på grund av det enastående logistiska befälet. Men han arbetar utåt från en privat bild och är känd för sin likgiltighet inför samarbete i vanlig mening. Teamet finns till för att förverkliga en föreställning som var färdig innan någon av dem anställdes. Ni först, med Te som bygger expeditionen runt den.

ISTP föreslås ibland på grund av det fysiska modet och den praktiska fyndigheten. Skillnaden är att inget han gör är ett svar på en situation. Han kommer med en bild och böjer sedan en enorm mängd verklighet tills den stämmer, vilket är motsatsen till att lösa det som finns framför en.