Stilgar

Stilgar är naib, det vill säga ledare, i Sietch Tabr, ett av de fremensamhällen som lever i den djupa öknen på Arrakis, i Frank Herberts Dune. Han är romanens viktigaste fremengestalt och kontaktpunkten mellan Atreides och det folk som faktiskt vet hur man överlever på planeten. Hertig Leto hade redan skickat Duncan Idaho för att upprätta förbindelser med honom, och Duncan kom därifrån med en genuin dubbel lojalitet mot båda männen.

När Paul och Jessica flyr ut i öknen efter Harkonnens anfall tar Stilgars stam emot dem. Hans första möte med dem är en av bokens bästa små scener: han spottar på marken framför Jessica, vilket en främling läser som en förolämpning och som i själva verket är en enorm komplimang, eftersom vatten som ges bort är det mest värdefulla en människa kan erbjuda på Arrakis.

Vad händer med Stilgar i Dune-romanerna?

Han blir redskapet för det som han gjorde möjligt. Enligt fremens sed måste Paul till slut utmana honom om ledningen av sietchen, och att Paul hittar en väg runt det ändrar inte vad som har skett: Stilgars auktoritet går över till Muad'Dib, och fremen blir armén i en jihad som sprider sig över det kända universum. I Dune Messiah är han fortfarande Pauls trognaste anhängare och beskyddare. I Children of Dune är han brinnande lojal mot Pauls tvillingar och alltmer oroad över regenten Alias färd in i vansinnet, och Duncan Idaho manövrerar till slut Stilgar till att döda honom just för att tvinga in honom i öppet uppror mot henne. Han har spelats av Everett McGill 1984, Uwe Ochsenknecht och Steven Berkoff i miniserierna och Javier Bardem i de senaste filmerna.

Stilgar är dominant Si i en kultur där Si är överlevnadsmekanismen. Fremens liv går på samlad, exakt, nedärvd praxis: hur mycket vatten en kropp rymmer, hur man går utan rytm så att maskarna inte kommer, vad sederna kräver i varje läge. Stilgar bär alltihop, och hans auktoritet vilar på att han bär det fullständigare och pålitligare än någon annan. Han är inte konservativ till temperamentet så mycket som till funktionen: i den miljön är det samlade registret skillnaden mellan att leva och att inte göra det.

Den sekundära Te är det som gör honom till ledare snarare än till äldste. Han organiserar, beslutar och upprätthåller. Sietchen fungerar, räderna går hem, vattendisciplinen håller, och när fremen blir en armé är det för att Stilgars administrativa duglighet växte i skala snabbare än någon i imperiet hade väntat sig.

Varför lämnar Stilgar över sitt folk till Paul?

För att seden säger det, och för en dominant Si är seden ingen preferens. Det är exakt det som gör det tragiskt: samma trohet som höll hans folk vid liv i generationer är det som lämnar över dem till en messias och ett heligt krig. Hans tertiära Fi är där priset märks, den växande privata olusten genom Dune Messiah och Children of Dune, buren i tysthet och i åratal medan han ser vad som har gjorts med den lojalitet han gav. Den inferiöra Ne är anledningen till att han inte kunde se det komma. Det enda som den här funktionsordningen inte kan är att ta fram det scenario som saknar föregångare, och ankomsten av en pojke som passar in på varje profetia var just det.

ISFJ är det vanligaste alternativet, med tanke på lojalitetens djup och omsorgen om folket. Skillnaden är den sekundära funktionen. Si med Fe leder genom relation och lyhördhet. Stilgar leder genom beslut och upprätthållande: han avgör tvister, fördelar vatten, beordrar räder och är bekväm med den hårdhet som fremens lag kräver. Omsorgen är verklig, och den uttrycks genom förvaltning snarare än genom värme.

ESTJ kommer upp på grund av befälsnärvaron. Men han är en påtagligt inåtvänd gestalt: vaksam, sparsam med ord och given långa tystnader i varje filmatisering. Hans auktoritet kommer ur det han har lagrat snarare än ur någon utåtriktad drift att organisera världen, vilket sätter Si före Te.