Drottning Elizabeth II

Elizabeths viktigaste bearbetning skedde i det privata. Hennes faktiska åsikter om politik, politiker, samväldet, hennes familj och händelserna under hennes regeringstid var nästan helt osynliga för allmänheten och för nästan alla som tjänade henne. Hon förde dagbok hela livet. Dagboken har inte publicerats. Hennes veckoliga audienser med premiärministrarna var helt konfidentiella. Hennes korrespondens sköttes med utomordentlig diskretion. Det offentliga utförandet av rollen var totalt och uthålligt, men det inre liv som gav utförandet var aldrig synligt. Hon var ingen kall människa. De som kände henne privat beskriver äkta värme och skarp humor. Men värmen och humorn var inre resurser, använda i specifika privata relationer, inte den utåtriktade inriktningen hos en extravert som bearbetar genom engagemang.

Introvertens mest avgörande egenskap är att den seriösa bearbetningen sker inombords och att det yttre bara tar emot resultaten. Elizabeth gav allmänheten resultaten, utförandet av konstitutionell monarki på högsta möjliga nivå, utan synliga sömmar eller privat bearbetning, i sjuttio år. Det som gav utförandet, vad hon faktiskt tänkte och kände om de händelser det skedde genom, stannade inombords. Dagboken håller det. Dagboken är förseglad.

Elizabeths auktoritet var förankrad i det specifika och det samlade. Hon mindes detaljer från samtal årtionden tillbaka. Hon följde de specifika relationerna, de specifika prejudikaten och de specifika åtaganden som hennes roll hade gett och krävt över tid med en träffsäkerhet som hennes personal konsekvent beskrev som anmärkningsvärd. Den dominanta Si bygger ett bibliotek av specifik samlad erfarenhet och verkar utifrån det, inte utifrån abstrakta principer eller framtidsprognoser utan utifrån de detaljerade uppgifterna om vad som faktiskt har hänt och vad det har krävt. Hon visste vad rollen hade krävt av George V, av George VI och av henne själv vid varje tidigare svårighet. Biblioteket var heltäckande. Hon verkade utifrån det.

Hennes kärlek till hästar och landsbygden är den dominanta Si:s mest naturliga fritidsuttryck: det fysiska, specifika engagemanget i nuet med saker som har en pålitlig textur och en obruten historia. Hon hade ridit sedan barndomen. Hästarna var ingen hobby. De var den förankring som Si-inriktningen kräver: den specifika fysiska värld som de samlade uppgifterna byggs av. Hon kände sina hästar var för sig, deras historia, deras karaktär. Hon kände sina corgier. Hon kände den specifika planlösningen i varje kunglig bostad och den specifika historien bakom varje föremål i dem. Förnimmelsefunktionen lever i det specifika och samlar det. Hon samlade allt.

Elizabeths känsla, den tertiära Fi, var verklig men hanterades konsekvent kring rollens institutionella krav. Hon brydde sig om sin familj, sin personal, de samväldesledare hon hade känt i årtionden och de specifika människorna i de specifika relationer som hennes liv hade gett. Omsorgen var äkta och uttrycktes på specifika privata sätt, de handskrivna korten, de specifika minnesgåvorna, den äkta uppmärksamhet i privata audienser som hennes personal konsekvent beskrev. Men känslan var aldrig den primära funktionen, och när den institutionella rollen gav en konflikt mellan det känslan läste som nödvändigt och det Si-biblioteket angav som krävt vann biblioteket.

Margaretsituationen är den mest mänskliga illustrationen. Elizabeth stod sin syster nära. Te- och Si-bedömningen var att den institutionella rollen inte kunde rymma det som Margarets relation med Peter Townsend krävde. Fi läste kostnaden för Margaret. Te och Si gav utslaget. Utslaget höll. Margaret gifte sig inte med Townsend. Elizabeth levde med kostnaden för det utfallet i det privata resten av livet. Fi noterade kostnaden. Si-Te-kombinationen avgjorde slutsatsen. Slutsatsen var primär. Det är inte grymhet. Det är ISTJ:ns funktionshierarki som verkar exakt som den är byggd att verka, i ett sammanhang där de institutionella insatserna var så höga de kunde bli.

Elizabeth fattade rollens stora beslut tidigt och höll fast vid dem i sjuttio år. Åtagandet att tjäna. Åtagandet till konstitutionell neutralitet. Åtagandet till samväldet. Åtagandet till den specifika form av monarki som hon sedan barndomen hade förstått som den riktiga. De omprövades inte som svar på förändrade omständigheter. De var det fasta ramverk inom vilket omständigheterna hanterades. När omständigheterna gav tryck att revidera, vilket de gjorde, upprepade gånger, under sju decennier, höll ramverket och omständigheterna hanterades inom det snarare än att ramverket reviderades för att rymma omständigheterna.

Hon hade inte anpassat sig efter vad varje generation ville ha av monarkin. Hon hade upprätthållit det hon förstod att monarkin var, och upprätthållandet i sig gav auktoriteten. Det bedömande förhållningssättet bygger inte auktoritet genom flexibilitet. Det bygger den genom konsekvens. Hon var konsekvent i sjuttio år. Auktoriteten var konsekvensen.