Aloy

Aloy är huvudpersonen i Horizon Zero Dawn, utvecklat av Guerrilla Games och släppt 2017, och i uppföljaren Forbidden West. Hon har röst och rörelser av Ashly Burch. Miljön är jorden ungefär tusen år efter en oförklarad kollaps, där mänskliga samhällen har ordnat om sig i stammar och enorma robotdjur strövar i landskapet. Stammarna jagar dem, använder deras delar och har ingen aning om vad de är eller varifrån de kom.

Hon förklaras utstött som spädbarn av Norastammens matriarker, av skäl som ingen vill förklara för henne, och uppfostras utanför bosättningen av Rost, en annan utstött, som lär henne jaga, spåra och överleva. Hennes barndom präglas av två fakta: hon får inte höra till, och ingen vill tala om varför.

Vad är Aloys berättelse?

Den är en utredning. Hon hittar en bit teknik från den gamla världen som barn, en focus, en öronsnäcka som lägger data över världen, och från den stunden handlar hennes liv om att metodiskt rekonstruera vad som hände med planeten utifrån de handlingar som finns kvar. Svaret, som spelet avslöjar i fragment genom dussintals ljudloggar och förfallna anläggningar, är verkligt dystert, och Aloys förhållande till det är det som får figuren att fungera: hon är inte utvald, hon är inte förutsagd, och skälet till att hon är viktig visar sig vara biologiskt snarare än andligt. Hon fortsätter att undersöka ändå, eftersom informationen finns där att hämta.

Aloy har dominant Si, vilket är en ovanlig läsning av en actionhjältinna och den som stämmer med hur hon faktiskt spelas. Hennes kompetens är byggd av samlad konkret kunskap: vilka svaga punkter varje maskin har, vilken komponent som är blottad i vilken vinkel, vad terrängen tål, vad som hände i den här anläggningen enligt loggarna som lämnats i den. Spelet belönar spelaren för exakt detta, att skanna, lära sig, minnas, och Aloy är figurversionen av den metoden.

Den sekundära Te är hur hon använder den. Hon är obevekligt praktisk och organiserad: sätt ut fällorna, förbered marken, ta målet i ordning. Där andra figurer i den världen möter maskinerna med religiös vördnad plockar hon isär en för att se hur den fungerar, och hennes förakt för stammarnas mysticism är inte arrogans utan otålighet med människor som inte vill granska beläggen framför sig.

Varför avvisar Aloy Norastammens tro?

För att det samlade registret inte stöder den, och hon har läst det. Stammen förklarar världen genom en gudinna. Aloy har hittat serverrummen. Hennes tertiära Fi är där smärtan bor, ett liv av utestängning från människor vars skäl aldrig förklarades, buret privat och sällan uttalat, som främst kommer upp som en vägran att låta sig bli tillsagd vad hon är. Den inferiöra Ne är hennes verkliga begränsning: hon är lysande på att rekonstruera det som redan har hänt och märkbart sämre på att föreställa sig vad någon kan vara på väg att göra, vilket är varför hon gång på gång blir överfallen av människor vars motiv hon inte hade något ramverk för att förutse.

ISTP är det vanligaste alternativet, och för en jägare som improviserar sig genom strid är det den naturliga gissningen. Skillnaden är förberedelsen. Ti och Se löser mötet medan det pågår. Aloy rekognoserar det, sätter ut fällor, väljer marken och genomför en plan hon gjorde innan någon såg henne. Spelets hela design belönar det, och figuren är skriven för att passa.

INTJ föreslås ibland på grund av utredningen och de långsiktiga följderna av det hon upptäcker. Men hon sammanfogar ingen vision. Hon sätter ihop ett register ur de belägg som finns kvar, logg för logg, och hennes slutsatser följer dokumenten snarare än springer före dem. Si först, med Te som gör det till en plan.