Jean-Michel Basquiat

Jean-Michel Basquiat föddes den 22 december 1960 i Brooklyn, son till Gérard, en haitisk revisor, och Matilde, som var puertoricanska, och dog den 12 augusti 1988 i sin ateljé på Great Jones Street, tjugosju år gammal, av en heroinöverdos. Vid sju blev han påkörd av en bil när han lekte, så illa att han förlorade mjälten, och hans mor tog med ett exemplar av Gray's Anatomy till honom medan han återhämtade sig. Skeletten, organen och de namngivna kroppsdelarna som går genom hans verk resten av livet kommer från den boken.

1978 började han och skolkamraten Al Diaz skriva SAMO över hela Lower Manhattan, korta, kryptiska, sardoniska uttalanden signerade med en tagg som började som ett skämt om samma gamla smörja och blev en närvaro i hela staden. 1980 hade han gått från väggar till gallerier.

Hur fort gick Basquiats karriär?

Absurt fort. Hans första målning såldes för tvåhundra dollar 1981. Vid tjugoett var han den yngste konstnären som togs med på Documenta i Tyskland, och vid tjugotvå var han med på Whitneybiennalen. Han träffade Andy Warhol i oktober 1982, och vänskapen blev en av de avgörande relationerna i bådas liv och gav en rad gemensamma målningar mellan 1984 och 1985. I mitten av åttiotalet tjänade han omkring 1,4 miljoner dollar om året. Hans målningar förenar text, figur och abstraktion med återkommande kronor och skallar, och de handlar konsekvent om något: jazzmusiker, boxare, historiska svarta gestalter och maskineriet i ett land som frambringade dem alla och sedan tog äran. Han använde kokain och heroin i stora mängder, hade försökt bli ren på Maui några månader tidigare och dog vid tjugosju. Hans skallmålning Untitled från 1982 såldes för 110,5 miljoner dollar 2017.

Basquiat är dominant Ne, och målningarna ser ut som de gör på grund av det. En duk rymmer ett diagram, en krona, ett överstruket ord, en kemisk symbol, en svart boxare, ett fragment av anatomi och en rad copyrighttext, allt på en gång, och kopplingarna mellan dem är innehållet. Han strök över ord, sade han, just för att det fick folk att titta på dem. Ne lägger inte fram en slutsats. Den ställer saker bredvid varandra tills ett samband blir synligt.

Den sekundära Fi är anledningen till att det inte är dekorativt. Under hela verket finns en fast och fullständigt allvarlig hållning om vem som blir ihågkommen, vem som får äran och vem som blir konsumerad, och det är därför kronorna sitter på jazzmusiker och boxare snarare än på kungar. Han förde ett argument om värde, utifrån en personlig övertygelse, på en marknad som var upptagen med att bevisa hans poäng på honom själv.

Vad gjorde berömmelsen med honom?

Den tertiära Te var stark nog att bygga en karriär i enastående fart och inte på långa vägar stark nog att hantera det den gav. Han gick från tvåhundra dollar per målning till över en miljon om året på fyra år, som ung svart konstnär i en downtownvärld som omväxlande hyllade och behandlade honom nedlåtande, utan någon struktur alls omkring sig. Den inferiöra Si är den del som dödade honom: ingen rutin, ingen samlad försiktighet, inget förhållande till följder, och ett missbruk som hade byggts upp i åratal medan alla omkring honom behandlade det som en del av bilden.

ENTP föreslås ibland på grund av kvickheten, ordleken och aptiten på provokation. Särskilt SAMO-texterna går att läsa som Ne och Ti. Men målningarna drivs av en moralisk hållning snarare än en analytisk: han monterar inte ned ett system för intressets skull, han hävdar att bestämda människor förtjänade bättre än de fick, och det hävdandet vacklar aldrig under åtta år.

ISFP föreslås ibland utifrån den råa uttrycksfullheten. Men han var obevekligt utåtriktad och social: graffitin, bandet, scenen, samarbetet med Warhol, det medvetna bygget av en offentlig närvaro. Energin går ut i världen snarare än bort från den.