Georgia O'Keeffe

Georgia Totto O'Keeffe föddes den 15 november 1887 i Sun Prairie i Wisconsin, dotter till mjölkbönder, och dog den 6 mars 1986 i Santa Fe, nittioåtta år gammal. Hon studerade vid School of the Art Institute of Chicago från 1905 och vid Art Students League i New York från 1907, vann ett pris för stilleben 1908, fick sedan ekonomiska problem och arbetade två år som reklamtecknare. Hon målade inte på fyra år.

Det som fick i gång henne igen var att studera för Alon Bement 1912 och möta Arthur Wesley Dows idéer om komposition och abstraktion, som gav henne ett sätt att arbeta som inte var imitation. 1915 gjorde hon en serie abstrakta kolteckningar som skulle uttrycka hennes egna förnimmelser snarare än något motiv, en vän visade dem för Alfred Stieglitz, och han ställde ut tio av dem på sitt galleri 291 i maj 1916. Han tog henne till New York 1918 med ekonomiskt stöd och en ateljé, och de gifte sig den 11 december 1924.

Vad sade O'Keeffe om blommålningarna?

Att folk talade om sig själva. I mitten av tjugotalet hade hon gjort omkring tvåhundra blommålningar, blommor förstorade som sedda genom en lins tills de fyllde duken, och kritikerna läste dem genast som kvinnligt sexuellt bildspråk. Hon avvisade den läsningen konsekvent resten av livet, och hennes replik om saken är rak: när folk läser in erotiska symboler i hennes målningar talar de egentligen om sina egna angelägenheter. Från 1929 besökte hon New Mexico varje år, bodde på Ghost Ranch från 1934, köpte ett hus där 1940 och ett i Abiquiú 1945 och flyttade dit för gott efter att Stieglitz dog 1946. Benen, skallarna och klipporna i det sena verket kommer därifrån. Hon körde ensam ut i öknen i en A-Ford och samlade det hon hittade. Makuladegeneration satte punkt för hennes oljemåleri omkring 1972, och hon arbetade i lera i stället. Presidential Medal of Freedom 1977, National Medal of Arts 1985, och 2014 såldes en målning från 1932 för 44,4 miljoner dollar, då det högsta pris som hade betalats för ett verk av en kvinna.

O'Keeffe är dominant Ni, och de fyra tysta åren är belägget. Hon var bevisligen bra på det hon hade fått lära sig, och hon drog slutsatsen att just det var problemet: att utbildningen hade installerat någon annans sätt att se och att en fortsättning skulle ge kompetenta verk som inte var hennes. Det är ingen kris i självförtroendet, det är en syntes om hennes egen situation, och hon handlade efter den genom att sluta helt tills hon hade en egen metod.

Den sekundära Te är disciplinen under de sextio år som följde. Hon arbetade i serier, systematiskt, tog en idé, blomman i stor skala, bäckenet mot himlen, samma kulle gång på gång, och genomförde den tills den var uttömd. Hon skötte också sin egen ställning med verklig hårdhet: hon var gift med den mest inflytelserike gallerist-fotografen i amerikansk konst, och hon behöll ändå kontrollen över sin bild, sina priser och till slut sin geografi.

Varför flyttade hon till New Mexico?

För att den tertiära Fi hade ett fast krav som New York inte kunde uppfylla, och hon ordnade sitt liv efter det i stället för att diskutera saken. Hon behövde ensamhet, rymd och ett landskap att arbeta utifrån, och hon åkte och skaffade sig dem, först månader i taget medan hon var gift och för gott när hon inte längre var det. Den inferiöra Se är det intressanta i det sena verket: en konstnär vars hela praktik gick ut på att direkt återge fysisk förnimmelse, och som arbetade utifrån en funktionsordning vars svagaste funktion är just den, vilket är varför målningarna känns så avsiktliga, så komponerade och så olika omedelbarheten hos en konstnär som bara tittar.

ISTP föreslås ibland på grund av den fysiska direktheten i verket och det ensamma ökenlivet. Skillnaden är att hon inte svarade på det som fanns framför henne. Hon arbetade utifrån en föreställning som hon redan hade format, i serier, planerade och genomförda under åratal, och målade samma motiv gång på gång tills det stämde med något inre snarare än med något iakttaget.

INFP är det vanligare alternativet för en konstnär med den självständigheten. Men hennes metod är systematisk, och hennes karriärstyrning var hård och strategisk. Vägran att godta kritikernas läsning av blommorna var ingen sårad reträtt, den var en offentlig ståndpunkt som hon höll och upprepade i sextio år, och hon byggde villkoren för sitt eget arbetsliv med en ingenjörs noggrannhet.