Pablo Picasso

Pablo Ruiz Picasso föddes den 25 oktober 1881 i Málaga och dog den 8 april 1973 i Mougins i Frankrike, nittioett år gammal. Enligt hans mor var hans första ord piz, en förkortning av lápiz, blyertspenna. Hans far José Ruiz y Blasco, själv målare, började undervisa honom formellt i figurteckning och olja vid sju, och familjens historia, troligen påhittad men talande, är att fadern vid tretton såg honom göra färdigt en oavslutad skiss av en duva och svor att aldrig måla igen.

Den blå perioden varade från 1901 till 1904, driven av vännen Carles Casagemas självmord, och gav La Vie och Den gamle gitarristen. Den rosa perioden följde fram till 1906, varmare, full av cirkusfigurer och samtidig med Fernande Olivier. 1905 köpte Leo och Gertrude Stein.

Vad förändrade Picasso egentligen?

Les Demoiselles d'Avignon, målad 1907, är brottet. Efter att ha sett afrikanska föremål på det etnografiska museet i Trocadéro i juni det året målade han om figurerna till höger med maskliknande ansikten, och resultatet var så omöjligt att ta till sig att Matisse avfärdade det som ett skämt och det förblev outställt i nio år. Med Georges Braque utvecklade han sedan den analytiska kubismen från 1909, där föremål plockades isär i geometriska fasetter i nästan en enda färg, och den syntetiska kubismen från 1912, där tapet och tidningspapper klistrades in i bilden och collaget uppfanns. När han hade gjort det lämnade han det: åren efter första världskriget gav nyklassicistiska verk som medvetet påminner om Ingres och Rafael, och 1925 gjorde André Breton anspråk på honom för surrealisternas räkning. 1937 målade han Guernica som svar på den tyska bombningen av den baskiska staden under spanska inbördeskriget och vägrade förklara dess symboler, med orden att det inte var målarens sak att definiera dem. Han tillät inte att den fördes tillbaka till Spanien förrän frihet och demokrati hade upprättats där, vilket betydde att den hängde i New York till 1981.

Picasso är dominant Ne med den mest fullständiga tekniska grund som någon modern målare har haft, vilket är varför nyuppfinningarna framstår som val snarare än som en oförmåga att slå sig till ro. Han kunde måla akademiskt vid tretton. Allt därefter är ett sinne som finner det lösta problemet ointressant och fortsätter att fråga vad en målning mer kunde vara, en fråga som han besvarade på nytt ungefär vart tionde år i sjuttio år.

Den sekundära Ti är anledningen till att kubismen är sträng snarare än bara ny. Den analytiska kubismen är ett verkligt argument om avbildning: om en målning är en plan yta är det en konvention snarare än en sanning att avbilda ett föremål från en enda fast synpunkt, och verket följer det resonemanget till slutsatsen. Braque var den idealiska partnern just därför att de två kunde pröva logiken mot varandra, och båda beskrev senare perioden som att vara hopbundna med rep som bergsbestigare.

Varför fortsatte Picasso att byta stil?

För att Ne inte avslutar något och den tertiära Fe hela tiden gav nytt material. Stilbrotten sammanfaller med relationerna med nästan pinsam precision, Fernande Olivier, Eva Gouel, Olga Chochlova, Marie-Thérèse Walter, Dora Maar, och varje ny människa organiserade om verket. Fe på tredje plats är exakt detta: en enorm mottaglighet för enskilda människor, oreglerad och ofta förödande för dem. Den inferiöra Si är anledningen till att han aldrig gick tillbaka. Där andra målare utvecklar en mogen stil och förfinar den i trettio år behandlade Picasso sitt eget tidigare verk som avklarat, och det enda han inte kunde göra var att upprepa sig med avsikt.

ESTP föreslås ibland på grund av den fysiska vitaliteten, aptiten och den rena sinnliga laddningen i verket. Men en målare med dominant Se arbetar utifrån det som finns framför honom. Picassos avgörande drag var begreppsligt: Les Demoiselles är ingen bättre iakttagelse av ett rum, den är ett argument om vad en bild får göra, och kubismens år handlar om idén om avbildning snarare än om att titta noggrannare.

ENFP kommer upp eftersom relationerna så synligt driver verket. Skillnaden är den sekundära funktionen. Ne med Fi ger en konstnär vars förändringar följer ett inre värde som gång på gång kränks. Picassos förändringar följer en logik, vad har den här stilen nu uttömt, vad följer av det, och hans behandling av människorna omkring honom var ofta likgiltig för varje personlig måttstock. Ti på andra plats, med känslan som kommer på tredje och ostyrd.