Jane Eyre

Jane Eyre är berättaren och titelgestalten i Charlotte Brontës roman, utgiven den 19 oktober 1847 av Smith, Elder and Co under pseudonymen Currer Bell. Hon är föräldralös och uppfostras på Gateshead Hall av en moster, Mrs Reed, som behandlar henne som en börda. Efter att hon har slagit tillbaka mot sin kusin Johns mobbning blir hon inlåst i det röda rummet där hennes morbror dog och faller ihop av skräck.

Hon skickas till Lowood, en välgörenhetsskola som drivs med kyla, hunger och förödmjukelse av Mr Brocklehurst, som på Mrs Reeds ord anklagar henne för att ljuga inför hela skolan tills föreståndarinnan Miss Temple offentligt frikänner henne. Där träffar hon Helen Burns, vars tålmodiga religiösa acceptans av lidandet hon beundrar och inte kan göra till sin, och som dör i lungsot i hennes famn.

Varför lämnar Jane Thornfield?

Hon kommer till Thornfield Hall som guvernant åt Adèle Varens och förälskar sig i sin arbetsgivare, Edward Rochester, som friar. Vid altaret kommer det fram att han redan är gift med Bertha Mason, som hålls inlåst på vinden. Rochester ber Jane att leva med honom utomlands som hans älskarinna, och hon går i stället, inte för att hon har slutat älska honom utan för att det skulle kräva att hon övergav sin egen ställning som en människa med ett jag värt att respektera. Hon tas emot på Moor House av St John Rivers och hans systrar, som visar sig vara hennes kusiner, och St John friar, inte av kärlek utan för att göra henne användbar som missionärshustru i Indien. Hon avvisar det också, eftersom ett äktenskap utan kärlek skulle kosta henne exakt det som att stanna på Thornfield skulle ha kostat. Hon ärver pengar, blir oberoende, hör Rochesters röst ropa på henne och återvänder och finner Thornfield nedbränt, Bertha död och Rochester blind och lemlästad. De gifter sig, och romanen slutar med de fyra mest berömda ord hon säger.

Jane är dominant Ni, och det som avslöjar det är att hon vet saker innan hon kan rättfärdiga dem. Romanen är byggd kring att hennes perceptioner kommer hela och har rätt, om Mrs Reed, om Brocklehurst, om att något är fel på Thornfield långt innan hon får veta vad. Brontë skriver hennes intuition som något nära synska förmågor, och rösten hon hör över många mil i det avgörande ögonblicket är romanens sätt att insistera på att den här förmågan är verklig snarare än inbillad.

Den sekundära Fe är skälet till att de två avvisandena är samma avvisande. Både Rochester och St John ber henne inta en position som helt definieras av vad hon är värd för dem, en älskarinna, en användbar hustru, och i båda fallen är det hon avböjer att uppslukas av någon annans arrangemang. Fe läser exakt vad varje man erbjuder och exakt vad det skulle göra med hennes ställning, och säger nej med total klarhet medan hon fortfarande älskar en av dem.

Varför avvisar Jane St John Rivers?

För att han erbjuder henne den mer respektabla versionen av samma utplåning, och hon kan se det. Att gifta sig med Rochester olagligt skulle förstöra hennes ställning. Att gifta sig med St John utan kärlek skulle förstöra det inre, och hon säger uttryckligen att det skulle döda henne. Den tertiära Ti är det som låter henne argumentera för båda fallen så precist, Jane resonerar sig igenom sina egna kriser i långa, formella, exakta termer, och den inferiöra Se är skälet till att hon måste gå fysiskt, två gånger, ut på en hed utan pengar hellre än att stanna i ett rum där hennes omdöme står under tryck. Det enda den här stacken inte kan göra är att stanna kvar i situationen och hålla linjen.

INFP är det vanligaste alternativet och med viss marginal den mer gängse läsningen, med tanke på det inre och den häftiga personliga integriteten. Skillnaden är vad hennes omdömen handlar om. En Fi-dominant hjältinna mäter situationer mot sina egna värderingar och drar sig undan när de kränks. Janes kriser handlar konsekvent om hennes position bland människor, vad hon är för Rochester, vad hon skulle bli för St John, vad Mrs Reed gjorde henne till, och hon resonerar i relationella termer rakt igenom.

ISFJ föreslås ibland på grund av uthålligheten och pliktkänslan. Men hon verkar inte utifrån prejudikat eller samlad anständighet. Hon handlar på perceptioner som kommer före beläggen och som hon inte helt kan redogöra för, och romanen behandlar de perceptionerna som auktoritativa. Ni först.