Yuval Noah Harari

Yuval Noah Harari föddes den 24 februari 1976 i Kirjat Ata och växte upp i Haifa i en libanesisk-judisk familj. Han lärde sig själv att läsa som treåring. Han tog sin kandidatexamen vid Hebreiska universitetet i Jerusalem mellan 1993 och 1998 med inriktning på medeltida och militär historia, och disputerade i Oxford 2002 under Steven Gunn på förhållandet mellan historia och personlig identitet i renässansens militära memoarer. Han är professor i historia vid Hebreiska universitetet.

Sapiens började som en översiktskurs för studenter. Den gavs ut på hebreiska 2011 och på engelska 2014, har översatts till 45 språk och höll en plats på New York Times topp tre i 96 veckor i följd. Homo Deus följde 2016 och 21 Lessons for the 21st Century 2018.

Vad är Hararis centrala argument?

Att storskaligt mänskligt samarbete drivs av gemensam fiktion. Pengar, nationer, företag, mänskliga rättigheter och gudar har ingen existens utanför den kollektiva tron, och förmågan att hålla sådana föreställda ordningar gemensamt är det som gjorde det möjligt för en medelmåttig primat att organisera sig i antal som ingen annan art klarar. Allt annat i hans verk följer av det, även den obekväma förlängningen i Homo Deus, att de fiktioner vi nu lever inuti inte heller är permanenta. Han har utövat vipassanameditation sedan 2000, två timmar om dagen, med tysta retreater på trettio dagar eller mer varje år, och tillskriver det direkt förmågan att skriva böckerna. Han är vegan. Den akademiska kritiken är verklig och konsekvent: antropologen C.R. Hallpikes bedömning, att Harari ofta får saker fel när han ger sig ut på egen hand och att Sapiens ligger närmare infotainment än forskning, är standardversionen av den.

Harari är dominant Ni, och Sapiens är vad funktionen ger när den får hela mänsklighetens historia. Bokens drag är inte att samla belägg mot en slutsats. Det är en enda organiserande perception, att den avgörande mänskliga förmågan är kollektiv fantasi, tillämpad bakåt över sjuttiotusen år och framåt in i framtiden. Det är också exakt vad historikerna invänder mot, och invändningen är strukturellt korrekt: Ni ger mönstret först och väljer det material som visar det.

Den sekundära Fe är skälet till att böckerna sålde i tjugo miljoner exemplar i stället för att stå kvar i ett institutionsbibliotek. Han skriver avsiktligt för en läsare, med en ovanlig instinkt för det exempel som får en abstraktion att landa, och hans verkliga ämne är alltid vad det här betyder för dig: hur du bör tänka om ditt eget liv, din egen kost, din egen art. Det är en vision riktad mot människor.

Varför mediterar han två timmar om dagen?

För att han säger att praktiken är det som gör arbetet möjligt, och påståendet stämmer med typen. Ett Ni-dominant sinne frambringar oavbrutet och är inte av naturen bra på att skilja en verklig perception från en lockande, och trettio dagars tystnad om året är en ovanligt sträng metod att sortera dem. Den tertiära Ti ger den strukturella stringens som håller ihop böckerna som argument, och den inferiöra Se är den svaghet historikerna hela tiden pekar på: den specifika, situerade, besvärliga lokala detalj som inte passar in i mönstret är det den här stacken är minst benägen att stanna för.

INTJ är det vanligaste alternativet, med tanke på den systematiska räckvidden och viljan att uttala obekväma slutsatser. Skillnaden är den sekundära funktionen. Ni med Te bygger strukturer och argumenterar utifrån beläggen. Harari bygger ingen institution, och hans produktion riktar sig oavbrutet till en allmän läsare om hur den bör leva. Fe på andra plats, riktad utåt.

INTP föreslås ibland på grund av det analytiska ramverket. Men han prövar inte ett system för dess konsekvens. Han kom fram till den organiserande idén tidigt och har ägnat tre böcker åt att tillämpa den, vilket är konvergent snarare än utforskande.