Ayrton Senna

Ayrton Senna da Silva föddes den 21 mars 1960 i São Paulo, mellanbarnet i en förmögen brasiliansk familj, och tävlade under sin mors efternamn eftersom da Silva är det vanligaste namnet i Brasilien. Han började köra karting som trettonåring i en kart som hans far hade byggt kring en gräsklippares motor, vann sydamerikanska mästerskapet 1977 och kom tvåa i världsmästerskapet två gånger. Han tog den brittiska titeln i Formel Ford 1981, den brittiska titeln i Formel 3 1983 och det första Macaus Grand Prix samma år.

I Formel 1 körde han för Toleman 1984, Lotus 1985 till 1987, McLaren 1988 till 1993 och Williams 1994. Han vann mästerskapet 1988 med åtta segrar i McLaren MP4/4, igen 1990 och igen 1991, och blev den dittills yngste trefaldige mästaren. Sextiofem pole positions, sex segrar i Monaco och ett rykte om så precis återkoppling att ingenjörer byggde bilar kring det han sa till dem.

Vad hände mellan Senna och Prost?

Rivaliteten gav två kollisioner i Suzuka två år i följd. 1989 gick Senna på en lucka i chikanen, de nuddade varandra, båda gled av, och även om han kom tillbaka efter en knuffstart diskvalificerades han för att ha genat, vilket gav Prost titeln. 1990 körde han in i Prost i första kurvan, slog ut dem båda och vann mästerskapet på fläcken. Ett år senare sa han öppet att han hade gjort det med avsikt som vedergällning. Hans körning i regn är det andra han minns för: Monaco 1984, Portugal 1985 där han vann med över en minut, och Donington 1993. Han var djupt religiös och talade om körning i termer som gjorde intervjuare illa till mods. Han omkom i ledning av San Marinos Grand Prix i Imola den 1 maj 1994. Omkring tre miljoner människor deltog i statsbegravningen, och ingen Formel 1-förare råkade ut för en dödsolycka igen på tjugo år.

Senna är dominant Ni, och skälet till att den syns i en sport som mest belönar reflexer är att han beskrev den. Hans skildring av kvalet i Monaco 1988, där han märkte att han körde allt snabbare varv och befann sig utanför sig själv, och sedan slutade eftersom han förstod att han hade gått bortom vad han kunde kontrollera, är den tydligaste beskrivning i första person av dominant intuition som någon har gett. Han reagerade inte snabbt. Han verkade utifrån en modell av varvet som låg före honom.

Den sekundära Fe är skälet till att han är en nationell gestalt i Brasilien snarare än bara en mästare. Han förstod exakt vad han representerade för ett land i ekonomisk kris, talade uttryckligen om det, gav i det tysta bort mycket stora summor under sitt liv och körde de sista varven i Brasiliens Grand Prix i fysisk nöd eftersom publiken behövde att han gick i mål. Ni gav övertygelsen och Fe riktade den mot människor.

Hur kunde Senna köra in i Prost med avsikt?

För att den tertiära Ti hade gett ett argument som han fann obesvarbart och det inte fanns något ovanför det som kunde köra över det. Hans ståndpunkt var att han hade blivit lurad 1989 genom ett officiellt beslut, att systemet var korrupt och att rättelsen inom ett korrupt system var legitim. Han uttryckte det i de termerna, kallt, ett år efteråt. Det är samma förmåga som gav hans mest citerade replik, att om man inte längre går på en lucka som finns är man inte längre racerförare, vilket är ett definitionsresonemang snarare än en skrytsam gest. Den inferiöra Se är den obekväma delen: en förare vars förhållande till fysisk risk förmedlades genom övertygelse snarare än genom självbevarelse, i den era då bilarna till slut blev snabba nog för att det skulle bli dödligt.

INFP är det vanligaste alternativet, och det inre och den religiösa övertygelsen gör det rimligt. Skillnaden är den andra funktionen. En Fi-dominant förares övertygelser är personliga och inåtvända. Sennas var obevekligt riktade mot andra, mot sportens styrning, mot hans rivaler, mot vad han var skyldig Brasilien, och han drev dem offentligt. Visionen kom först och den handlade alltid om mer än honom själv.

ISTP föreslås ibland eftersom körning på elitnivå ser ut som Ti-Se, och för större delen av startfältet är det så. Senna är undantaget: han var inte långsammare än någon, och ändå kom hans fördel från en uthållig mental modell snarare än från reaktionstid, och han talade i termer av perception och mening där hans samtida talade om grepp och bromspunkter.