Marcel Proust

Marcel Proust föddes den 10 juli 1871 i Paris och dog där den 18 november 1922, femtioett år gammal. Han fick sin första allvarliga astmaattack som nioåring och behandlades som invalid från och med då, vilket formade allt: sjukdomen höll honom på avstånd från det vanliga livet och gav honom en iakttagares position som han aldrig gav upp.

Som ung man rörde han sig ständigt genom det aristokratiska och förmögna Paris salonger och betraktades där allmänt som en charmig streber med litterära anspråk snarare än som en seriös författare. Det ryktet hängde kvar i åratal, och materialet han samlade i de rummen visade sig vara hela ämnet för hans bok.

Hur skrev Proust På spaning efter den tid som flytt?

Hans mor dog i september 1905 och lämnade honom ett betydande arv och en sorg han aldrig kom över, och tillbakadragandet följde. Från 1907 till 1919 bodde han i ett sovrum på boulevard Haussmann 102 klätt med kork för att hålla ute ljud, sov om dagen och skrev om natten och gick sällan ut. Romanen omfattar sju band och omkring 3 200 sidor, och dess organiserande idé är det ofrivilliga minnet: tanken att det förflutna inte går att återvinna genom att försöka utan kommer helt och objudet genom en förnimmelse, mest berömt smaken av en madeleinekaka doppad i te. Det första bandet, Swanns värld, refuserades av förlagen och han betalade Grasset för att ge ut det 1913. I skuggan av unga flickor i blom fick Goncourtpriset 1919, och han rättade fortfarande de senare banden när han dog.

Proust är dominant Ni, och madeleinekakan är den mest berömda beskrivningen av den funktionen i litteraturen. Påståendet är att det förflutna inte kan nås genom avsiktligt återkallande, det man hämtar avsiktligt är en tillplattad, användbar sammanfattning, och att det verkliga kommer fullständigt, okallat, genom en sidodörr, när en förnimmelse råkar stämma. Det är inte så mycket en teori om minnet som en träffsäker rapport om hur ett visst slags sinne tar emot saker: helt, på en gång och inte på begäran.

Den sekundära Fe förklarar den andra halvan av boken, som de som inte har läst den brukar missa. Den är enormt rolig och enormt social: hundratals sidor om salonger, snobberier, äktenskap, grymheter och den exakta mekaniken i vem som släpps in var. Han tillbringade tjugo år med att underskattas i de rummen och hade hela tiden läst varje människa i dem med skrämmande precision.

Varför drog sig Proust tillbaka till ett korkklätt rum?

För att materialet redan var insamlat och verket krävde förutsättningar som världen inte ville ge. Den tertiära Ti är arkitekturen: romanen är ingen memoar utan en struktur, med teman som framställs, vänds och löses upp över tusentals sidor, och den håller ihop på ett sätt som borde vara omöjligt vid den längden. Den inferiöra Se är på en gång kostnaden och ämnet: en man vars förhållande till sin egen kropp var ett av sjukdom, sömnlöshet och utmattning skrev litteraturens största skildring av vad en förnimmelse kan göra.

INFP är det vanligaste alternativet, och det inre och det enorma känsloregistret talar för det. Skillnaden är vad boken gör. En Fi-dominant roman är ett vittnesmål inifrån ett jag. Prousts är ett system, en allmän redogörelse för tid, minne, svartsjuka och samhälle, med berättaren som ett instrument för att visa den. Teorin kommer först och känslan är belägg för den.

INTJ föreslås ibland på grund av arkitekturen och den analytiska kontrollen. Men hans ämne är människor, obevekligt: vad de vill ha av varandra, hur de signalerar, hur kärlek förvandlas till övervakning. Strukturen finns för att rymma en studie av socialt och känslomässigt liv, vilket är Fe i den sekundära positionen snarare än Te.