Thomas av Aquino

Thomas av Aquino föddes omkring 1225 i Roccasecca i konungariket Sicilien i en aristokratisk familj och dog den 7 mars 1274. Hans familj hade tänkt honom en prestigefylld abbotsvärdighet, och när han gick in i dominikanorden, en tiggarorden som levde på allmosor, fångade hans bröder in honom och höll honom kvar på familjens slott i ungefär ett år för att bryta beslutet. Det lyckades inte.

Han studerade under Albertus Magnus i Köln och Paris. Hans studiekamrater, som såg en stor, tung, tystlåten man som nästan inte sa något på lektionerna, kallade honom den stumma oxen. Albertus svar har överlevt dem alla: att de kallade honom en stum oxe men att den här oxens bölande skulle höras över hela världen.

Vad gjorde Thomas av Aquino egentligen?

Han försonade Aristoteles med den kristna teologin, vilket var hans sekels centrala intellektuella problem. Aristoteles hade kommit tillbaka till Europa genom arabiska översättningar och kommentarer och såg för många kyrkomän ut att vara rent oförenlig med uppenbarelsen, en filosofi om en självförsörjande naturlig värld. Thomas byggde en syntes där förnuftet och tron riktar sig mot samma verklighet på olika vägar och i sista hand inte kan motsäga varandra, och lade fram den i Summa theologiae, ett enormt strukturerat verk av frågor, invändningar, svar och svar på invändningarna. De fem vägarna, hans argument för Guds existens, är den mest berömda passagen. Sedan, den 6 december 1273, hände något med honom under mässan. Han slutade skriva, lämnade Summan ofullbordad och sa till sin sekreterare att jämfört med det han hade sett tycktes allt han hade skrivit som halm. Han dog tre månader senare. Han helgonförklarades 1323 och utnämndes till kyrkolärare.

Thomas är dominant Ti i sin mest systematiska historiska form. Summans struktur är funktionen gjord synlig: formulera frågan, lägg fram de starkaste invändningarna mot din egen ståndpunkt, svara och besvara sedan varje invändning i tur och ordning. Han argumenterar inte genom påstående eller auktoritet. Han bygger, och han insisterar på att framföra motpartens argument med full styrka innan han tar itu med det, en disciplin som de flesta polemiker då som nu inte klarar.

Den sekundära Ne är räckvidden. Han arbetar över Aristoteles, Augustinus, judiska och islamiska kommentatorer, skriften, naturfilosofi och juridik och förbinder dem till ett enda ramverk. Ti ger arkitekturen och Ne ger materialet från varje håll den kan nå.

Vad hände i december 1273?

Ingen vet, och det ärliga svaret är mer intressant än det fromma. Han upplevde något under mässan, en vision enligt traditionell redogörelse, möjligen ett slaganfall eller sammanbrott enligt andra, och slutade helt enkelt. En man som hade åstadkommit miljontals ord övergav sitt livs största verk mitt i en mening och sa att det hela var halm. Den tertiära Si är det som hade burit den enorma ackumulationen, och den inferiöra Fe är där händelsen landade: en känslomässig upplevelse av överväldigande kraft, som kom in i den minst utvecklade delen av stacken och tog isär systemet. Han skrev aldrig igen.

INTJ är det vanligaste alternativet, med tanke på syntesens omfattning och den systematiska arkitekturen. Skillnaden är vad systemet är till för. En Ni-Te-teolog bygger mot en slutsats och konstruerar en apparat för att leverera den. Thomas metod är att hela tiden öppna frågor, och Summan är en maskin för att granska invändningar snarare än för att stänga dem. Den lämnades också ofullbordad.

ISTJ föreslås ibland på grund av den uttömmande detaljrikedomen och den skolastiska metoden. Men han bevarade ingen tradition. Han förde in en hednisk filosof som hans egen kyrka betraktade med djup misstänksamhet och byggde om teologin kring honom, vilket är Ne som öppnar ett ramverk snarare än Si som försvarar ett.