Michel Foucault

Paul-Michel Foucault föddes den 15 oktober 1926 i Poitiers och dog i Paris den 25 juni 1984, femtiosju år gammal, av en aidsrelaterad sjukdom, den första stora offentliga personen i Frankrike som gjorde det. Han valdes till en professur vid Collège de France 1970, som han innehade resten av livet under en titel han själv hade hittat på: professor i tankesystemens historia.

Hans stora böcker är Vansinnets historia från 1961, Klinikens födelse från 1963, Orden och tingen från 1966, Vetandets arkeologi från 1969, Övervakning och straff från 1975 och de tre banden av Sexualitetens historia från 1976. Var och en tar en institution eller en kategori som verkar naturlig, vansinne, sjukdom, brottslighet, sexualitet, och visar att den konstruerades vid en bestämd historisk tidpunkt av bestämda skäl.

Vilken är Foucaults centrala idé?

Att makt och vetande är samma sak i arbete. Den konventionella bilden gör makten till något som förtrycker en sanning som finns oberoende av den. Foucaults argument är att maktsystem frambringar de kategorier genom vilka vi över huvud taget förstår något, också oss själva. Övervakning och straff är den tydligaste demonstrationen: den börjar med den offentliga tortyren och avrättningen av en man som försökt mörda kungen 1757, går vidare till en schemalagd fängelseregim åttio år senare och hävdar att förändringen inte är en berättelse om växande humanitet utan om en teknik som fungerar bättre och ger subjekt som övervakar sig själva. Benthams panoptikon, ett fängelse utformat så att de intagna alltid kan ses och aldrig vet när de blir iakttagna, blir hans modell för hur moderna samhällen fungerar i allmänhet. Han var också politiskt aktiv och grundade 1971 en informationsgrupp om fängelserna för att låta fångar själva tala om förhållandena.

Foucault är dominant Ti, och hans metod är funktionen tillämpad på historien. Han tar en kategori som alla behandlar som självklar och plockar isär den: vad är vansinne egentligen, när började det betyda detta, och vad måste ha varit sant för att den betydelsen skulle bli möjlig? Han hävdar inte att vansinne inte finns. Han frågar vilket arbete begreppet utför, vilket är en fråga om inre logik snarare än om fakta, och det är därför hans böcker frustrerar historiker och gläder filosofer.

Den sekundära Ne är bredden. Hospital, sjukhus, fängelser, skolor, kaserner, bikten, sexualiteten, humanvetenskaperna: han hittar hela tiden samma struktur på områden som ingen hade kopplat ihop, och argumentet fungerar för att likheten är verklig snarare än påstådd.

Varför är Foucault så omstridd?

För att Ti följer ett ramverk till dess slutsatser och inferiör Fe inte ger någon instinkt för hur det tas emot. Om de kategorier genom vilka vi förstår oss själva är maktens produkter blir grunderna för att säga att något helt enkelt är bättre instabila, och kritiker från Habermas och framåt har hävdat att hans position inte lämnar någon plats att stå på. Tertiär Si är det som gör böckerna formidabla ändå: arkivarbetet är verkligt och enormt, och han citerar dokument som hans motståndare inte har läst. Historikernas klagomål är att han ibland böjer beläggen efter strukturen, och det klagomålet har substans.

INTJ är det vanligaste alternativet, med tanke på den systematiska bredden och det enorma inflytandet. Skillnaden är avslutet. En tänkare med Ni och Te konvergerar och bygger. Foucault bytte metod gång på gång, arkeologi, sedan genealogi, sedan ett helt annat projekt om omsorgen om sig själv i de sista banden, och vägrade uttryckligen att låta sig låsas vid en ståndpunkt och sade mer än en gång att han inte ville vara samma människa som han hade varit.

INFJ föreslås ibland på grund av ämnets moraliska tyngd. Men han avböjde konsekvent att föra det humanistiska argument som hans läsare ville ha, och obehaget i hans verk är just att det analyserar utan att erbjuda en plats att fördöma ifrån.