Franciskus av Assisi

Giovanni di Pietro di Bernardone föddes i Assisi omkring 1181 eller 1182 och dog den 3 oktober 1226. Hans far Pietro var en rik klädeshandlare, och Franciskus växte upp med pengar och spenderade dem som en ung man av hans klass. Han red ut i ett krig mot Perugia, tillfångatogs och tillbringade ungefär ett år som fånge, och kom tillbaka sjuk och enligt alla berättelser förändrad.

Omvändelsen tog flera år och en offentlig brytning. När han bad i det förfallna kapellet San Damiano hörde han ett krucifix säga åt honom att reparera kyrkan, och han tog det bokstavligt och sålde sin fars kläde för att betala stenarna. Pietro släpade honom inför biskopen för att få tillbaka pengarna, och Franciskus avsade sig inte bara pengarna utan också sitt arv och sin familj, tog av sig kläderna på torget och lämnade tillbaka dem.

Vad gjorde Franciskus egentligen?

Han byggde en orden på en regel som förfärade kyrkans etablissemang: ingen egendom, varken enskild eller gemensam. Bröderna skulle inte äga någonting, arbeta för sin mat och tigga när det inte fanns någon. Innocentius III godkände regeln 1209 eller 1210, enligt uppgift mot sina egna instinkter, och inom ett decennium fanns det tusentals av dem. 1219, på höjden av det femte korståget, gick Franciskus över linjerna i Egypten och fick audiens hos sultanen al-Kamil, uppenbarligen i avsikt att omvända honom, och förde i stället ett samtal som båda männen tycks ha funnit givande, en händelse som det medeltida Europa knappt kunde begripa. Han predikade för fåglar, skrev Solsången som tilltalar solen och månen som bror och syster, och fick i september 1224, på berget La Verna, stigmata. Han helgonförklarades 1228, två år efter sin död, och är skyddshelgon för djuren och för ekologin.

Franciskus är dominant Fi, och scenen på torget är hur den funktionen ser ut när den till slut handlar. Det finns ingen förhandling i den, inget försök att nå en uppgörelse med fadern och inget gradvist tillbakadragande från hans gamla liv. Han hade kommit fram till en inre slutsats om vad han kunde och inte kunde fortsätta att vara och genomförde den offentligt och fullständigt, till priset av sin familj, sitt arv och sin ställning.

Den sekundära Ne är skälet till att det blev en rörelse snarare än en privat excentricitet. Solsången tilltalar solen, månen, vinden, vattnet, elden och döden som familjemedlemmar, en omformulering av hela skapelseordningen som ingen hade föreslagit i det registret, och predikan för fåglarna, mötet med sultanen och den levande julkrubba han sägs ha iscensatt i Greccio är alla samma förmåga: att hitta den oväntade form som plötsligt gör något synligt.

Varför åkte han för att träffa sultanen?

För att möjligheten fanns och inget argument mot den gick in. Han gick genom ett krig för att tala med befälhavaren på andra sidan, i en tid då kristenhetens hela apparat var organiserad kring att döda honom, och Fi gav övertygelsen medan Ne gav idén att ett samtal ens var en tillgänglig sorts sak. Den tertiära Si syns i hans insisterande på det bokstavliga, reparera kyrkan, äga ingenting, gå överallt, och den inferiöra Te är skälet till att orden nästan föll isär under hans livstid: han hade ingen förmåga att administrera tusentals män, gjorde motstånd mot varje struktur som föreslogs honom och drog sig till slut undan från att styra det han hade skapat.

INFJ är det vanligaste alternativet, med tanke på mystiken och det extraordinära inflytandet. Skillnaden är riktningen. En Ni-Fe-grundare bygger en rörelse mot en vision som hålls i förhållande till människor. Franciskus program var en personlig försakelse som andra valde att efterlikna, och han var konsekvent obekväm med att bli gjord till ledare för något.

ENFP föreslås ibland på grund av glädjen och predikans enorma utåtriktade energi. Men omvändelsen nåddes i ensamhet under år av sjukdom och bön, och hans instinkt var genomgående tillbakadragande, till grottor, till berg, till eremitage, avbrutet av utåtriktad handling snarare än uppburet av den.