Fantomen

Fantomen, som i Leroux roman heter Erik, är centralgestalten i Fantomen på Operan, utgiven som följetong 1909 och som bok 1910. Han föddes med en svår ansiktsmissbildning, och Leroux är tydlig med vad den gjorde: hans mor ville inte kyssa honom och gav honom hans första mask. Han visades upp på marknader, reste genom Persien där han arbetade som lönnmördare och illusionist åt hovet, och hjälpte till slut till att bygga Palais Garnier, vilket är hur han lärde känna dess konstruktion tillräckligt väl för att bo inuti den.

Han bebor operahusets femte källarvåning, vid den underjordiska sjön, och han är en verklig mångkunnig: kompositör, arkitekt, ingenjör, buktalare och konstruktör av de fällor och speglar som får honom att verka övernaturlig för alla där uppe.

Vad vill Fantomen?

Att bli älskad utan att bli sedd, vilket inte går. Han väljer ut en ung körsångerska, Christine Daaé, undervisar henne i hemlighet bakom en vägg och låter henne tro att han är den Musikens ängel som hennes döde far lovade att skicka, eftersom en röst utan kropp kan bli avgudad och ett ansikte inte kan det. Han tvingar operaledningen att ge henne roller, släpper ner ljuskronan när de vägrar och rövar till slut bort henne till källarna. Slutet är hela poängen: med absolut makt över henne, och efter att ha krävt att hon ska välja mellan att gifta sig med honom och att låta honom förstöra operahuset, bryts han ner när hon frivilligt låter honom kyssa henne, den första fysiska vänligheten i hans liv, och släpper henne till mannen hon älskar. Han dör kort därefter.

Fantomen har dominant Fi, och figuren är vad den funktionen blir när den har nekats varje vanligt utlopp sedan spädbarnsåldern. Hans inre liv är enormt, helt privat och fullständigt oförmedlat av någon erfarenhet av hur känslor ska uttryckas, eftersom han aldrig har haft en relation att lära sig det i. Det som kommer ut är därför okalibrerat: en tillbedjan som inte går att skilja från ägande, och ett raseri som kommer på full volym utan mellanlägen.

Den sekundära Ne är anledningen till att han är ett geni snarare än bara en enstöring. Musik, arkitektur, ingenjörskonst, illusioner, buktaleri: han genererar i alla riktningar, och källarnas fällor och speglar är ett sinne som inte kan sluta uppfinna, tillämpat på det enda utrymme det får uppta.

Varför låter Fantomen Christine gå?

För att kyssen ger honom, en enda gång, det som hela hans apparat byggdes för att få, och Fi genast inser att det inte skulle vara samma sak om han fick det med tvång. Det är en värdebedömning gjord på en sekund, och den kostar honom allt. Den tertiära Si är såret han inte kan revidera, modern, masken, marknaden, buret med perfekt klarhet i ett helt liv. Den inferiöra Te är anledningen till att ingen av planerna fungerar: han kan bygga en labyrint och kan inte sköta en relation, och varje plan han gör för att få det han vill är en plan för att tvinga fram det.

INTJ är det vanligaste alternativet, med tanke på ingenjörskonsten, de långsiktiga intrigerna och kontrollen över operahuset. Skillnaden är vad intrigerna är till för. En Ni-Te-figur bygger mot ett mål. Fantomen bygger mot en känsla, och hans planer är konsekvent irrationella i dess tjänst: att släppa ner en ljuskrona för att en sopran ska få en roll är inte strategi, det är en känsla med en mekanism fastsatt.

INFJ föreslås ibland på grund av manipulationen av Christines föreställningar och känslan av en vision. Men han är inte inriktad på människor. Han kan inte läsa hur han uppfattas av någon, vilket är varför bedrägeriet med Musikens ängel är hans enda fungerande sociala teknik. Fi först, utan någon fungerande Fe någonstans i uppsättningen.