Murtagh Fraser

Murtagh förklarar sig inte. Han iakttar, samlar och handlar. Under hela seriens gång går det att räkna på ena handens fingrar hur många gånger han självmant berättar om sitt inre tillstånd. Han talar när det är nödvändigt att tala och är tyst resten av tiden, vilket visar sig vara det mesta av tiden. Världen får resultaten, handlingen som utförs, utslaget som fälls, skyddet som ges, och bearbetningen som gav dem stannar i det inre, oåtkomlig.

Hans mest avslöjande scener är de där andra gestalter försöker läsa honom. Claire kan inte. Dougal kan delvis. Jamie känner honom bättre än någon och vet ändå inte helt vad som pågår bakom det ansikte som Murtagh visar upp. Det är ingen strategi. Den introverta gör helt enkelt inte det inre till ett läsbart yttre. Det Murtagh tänker är Murtaghs, och han har aldrig känt något behov av att dela det mer än vad läget strängt taget kräver.

Djupet i det som han bär privat syns tydligast i de ögonblick då det bryter ytan: sorgen över Ellen, den särskilda kvaliteten i vad åren av att skydda Jamie har kostat honom personligen. De kommer sällan och i sammanpressad form. Den introvertas mest talande egenskap är inte vad den uttrycker utan vad den bär utan att uttrycka, och Murtagh bär mycket.

Murtagh tänker i det omedelbara och det konkreta. Hotbedömning, väglag, den bestämde mannen på andra sidan vägen som har tittat för länge, det bestämda fysiska skicket hos hästen som avgör hur långt de kommer i dag: det är hans område. Han spekulerar inte över långa bågar. Han håller reda på det som faktiskt finns och svarar på det som nuet faktiskt rymmer. Hans duglighet är dominant Si:s mest beständiga egenskap: samlad bestämd kunskap om hur den bestämda världen faktiskt fungerar, tillämpad pålitligt och utan dramatik.

Han känner höglandets terräng så som en man känner sitt eget hus. Han vet vilka vägar som är bevakade och vilka klaner som går att lita på i vilket väder. Han vet hur länge en man kan rida innan kroppen sviker och hur de bestämda tecknen på det ser ut. Inget av det är teoretisk kunskap. Det är Si-bibliotekets samlade register över vad den bestämda fysiska världen har lärt honom under årtionden av att röra sig genom den. Han är ofta den dugligaste i varje svårt läge eftersom hans område, det som faktiskt finns och vad det faktiskt kräver, alltid är det område som det svåra läget rör sig i.

Murtaghs beslut grundar sig på vad läget kräver, inte på hur beslutet kommer att kännas. Han säger till Jamie när Jamie har fel, inte diplomatiskt, inte med tillräcklig förberedelse för hur det landar känslomässigt, utan rakt, eftersom Te:s bedömning säger att Jamie har fel och relationen kräver ärlighet mer än den kräver bekvämlighet. Han fattar det hårda beslutet när det hårda beslutet är det rätta. Han sköter inte relationer genom värme, smicker eller genom att hantera den andres känslor inför det han har gjort. Han sköter dem genom pålitlighet.

Pålitlighet är tänkartypens mest beständiga form av omsorg och Murtaghs mest fullständiga uttryck för vad han känner för Jamie. Åren av att ställa upp, av att göra det som eden kräver, av att finnas där genom Wentworth och Lallybroch och fängelset och Culloden: det är så han älskar. Känslan får sällan direkt uttryck. Den uttrycks genom den uthålliga närvaro som bara en verklig känsla, buren under lång tid, ger. Den som tvivlar på att Murtagh älskar Jamie har inte varit uppmärksam på registret. Registret är flera årtionden långt.

Han gav ett löfte och han håller det. Det är hela det bedömande förhållningssättet i en mening. Han går inte tillbaka till åtagandet, omförhandlar det inte med sig själv när omständigheterna ändras och lämnar det inte öppet för den sorts omvärdering som en perceiver kanske gör då och då för att bekräfta att åtagandet fortfarande är rimligt. Si-biblioteket har posten, Ellens son, eden, registret över vad som lovades, och Te genomför utifrån registret. Frågan avslutades den dag eden gavs.

Hans död i strid, vid Culloden i romanerna och flera år senare vid Alamance i tv-serien, är det bedömande förhållningssättets mest fullständiga slutgiltiga utsaga. Han strider inte för att seger är sannolik utan för att åtagandet pekade ut striden som kravet och åtagandet inte har reviderats. Han flyr inte. Eden krävde att han var där Jamie var, i vilken strid Jamie än var i, så länge Jamie behövde honom. Det är den striden. Han stannar. Ramverket höll till slutet, vilket är det enda som det bedömande förhållningssättet kan göra med ett ramverk som det har hållit i så många år.