Stannis Baratheon

Stannis är bister, tillbakadragen och nästan helt utan värme, en man som håller sina tankar för sig själv och inte avslöjar något han inte måste. Han har ingen gåva för kungavärdighetens sociala konster, ingen charm, ingen lätthet med människor, och han bearbetar sina oförrätter och sin pliktkänsla i ett hårt, privat inre som få någonsin får se. Det berömda tandgnisslandet är ljudet av en man som håller allt inne.

Hans isolering är både temperament och tragedi. Stannis står ensam, oälskad och i stort sett ogillad, och hämtar kraft ur en stel inre rättskänsla snarare än ur något band till andra, och hans oförmåga att knyta an utåt gör honom till en ensam gestalt även bland sina egna anhängare. Han är introverten som ensamvarg av järn, buren av privat övertygelse och nästan inget annat, en man utan värme att ge och utan någon som kommer tillbaka.

Stannis är bokstavstrogen, helt förankrad i lagens, prejudikatens och arvsrättens konkreta fakta. Hans anspråk på tronen vilar på tronföljdens klara ordalydelse, han är den rättmätige arvingen enligt reglerna, och det konkreta juridiska faktumet är berggrunden för hela hans sak. Han håller sig till det som är fastställt och påvisbart, lagen som den är skriven, plikten som den är definierad, snarare än till vision eller möjlighet.

Hans kompetens är praktisk och beprövad. Stannis är en kapabel, erfaren fältherre som sköter krigets verkliga logistik med bister effektivitet, och hans sinne arbetar genom tingens etablerade ordning, vad som är skyldigt, vad som är förtjänat, vad reglerna kräver. Förankringen i konkret lag, prejudikat och praktisk verklighet, insisterandet på de bokstavliga fakta om hans rätt, är sinnesfunktionen som formar hans stela och oböjliga anspråk.

Stannis resonerar genom en opersonlig, oböjlig logik om plikt och rättvisa som inte medger någon värme eller något undantag. Han belönar och straffar strikt efter regeln, erkänner förtjänster hos dem han ogillar och fördömer brott hos dem som är lojala mot honom, eftersom rättvisans logik som han förstår den är absolut och personlig känsla inte har någon plats i den. Han är rättvis intill grymhet, rättrådig intill omänsklighet.

Den kalla logiken styr allt, också de människor han borde älska. Stannis väger varje beslut mot en järnhård måttstock för vad som är skyldigt och vad som är rätt enligt regeln, och han tillämpar den måttstocken utan barmhärtighet på sig själv och alla omkring sig. Det opersonliga, stela resonerandet om rättvisa efter bokstaven, inte mildrat av någon värme, är tänkandefunktionen driven till en avskräckande ytterlighet, källan till både hans integritet och hans monstruositet.

Stannis är plikten förkroppsligad, bunden vid sitt anspråk och sin rättskänsla med en oböjlighet som inget kan rubba. När han väl har avgjort vad lagen och hans öde kräver följer han det med total, malande beslutsamhet, oförmögen att kompromissa, anpassa sig eller släppa taget. Stelheten är absolut, en man så formad av sin uppfattning om plikt att han inte kan avvika från den ens när en avvikelse skulle rädda allt han har kvar.

Det oböjliga åtagandet blir hans fördömelse. Övertygad om att hans öde kräver ett fruktansvärt offer följer Stannis pliktens logik till dess mest monstruösa slutsats och bränner sin egen dotter, eftersom regeln, profetian, saken, som han förstår dem, inte lämnar honom något utrymme att vägra. Förmågan till totalt, oböjligt åtagande som gör honom formidabel är samma stelhet som förgör hans själ. Han håller sin fruktansvärda tro, och det kostar honom allt som betydde något.