Neil Armstrong

Neil Alden Armstrong föddes den 5 augusti 1930 i Washington Township i Ohio och dog den 25 augusti 2012 i Fairfield i Ohio, åttiotvå år gammal, av komplikationer efter en bypassoperation. Han flög Grumman F9F Panther från USS Essex i Korea från augusti 1951, och den 3 september det året, under en bombfällning på låg höjd, träffade hans vinge en vajerfälla och förlorade ungefär sex fot. Han flög tillbaka planet över eget territorium innan han sköt ut sig. Han genomförde 78 uppdrag och 121 timmars stridsflygning och tilldelades Air Medal med två guldstjärnor.

Han avslutade sin examen vid Purdue i januari 1955 och gick till NACA:s High-Speed Flight Station vid Edwards, där han flög mer än tvåhundra flygplanstyper, däribland sju flygningar med North American X-15 i hastigheter upp till Mach 5,74 och på en höjd av över 207 000 fot i april 1962.

Vad hände på Apollo 11?

Två saker höll på att gå fel innan han ens kom dit. Den 16 mars 1966 var han befälhavare på Gemini 8, genomförde den första dockningen mellan två rymdfarkoster och fick sedan kämpa mot en okontrollerad rotation orsakad av en fastnad styrraket, som han stabiliserade med återinträdessystemet till priset av att uppdraget avbröts. Den 6 maj 1968 började Lunar Landing Research Vehicle rotera hundra fot upp och han sköt ut sig. Analysen efteråt visade att fallskärmen inte skulle ha vecklats ut en halv sekund senare. Hans enda skada var en tunga han hade bitit i. Apollo 11 sköts upp den 16 juli 1969, och den 20 juli tog han manuell kontroll över Eagle för att flyga förbi ett stenblocksfält och landa med bara några sekunders bränsle kvar. Omkring 530 miljoner människor såg honom kliva ut på ytan. Han lämnade NASA i augusti 1971, undervisade i flyg- och rymdteknik i Cincinnati till 1979, satt i utredningskommissionerna för Apollo 13 och Challenger och tillbringade i övrigt fyrtio år med att tacka nej till nästan allt som erbjöds honom.

Armstrong är dominant Si, och det är skälet till att han överlevde fyra separata händelser som borde ha dödat honom. Si håller en exakt, samlad kropp av procedurell och fysisk kunskap, och i en cockpit är det skillnaden mellan en kris och en dödsolycka. Räddningen av Gemini 8, X-15-flygningarna, själva landningen: var och en är en man som genomför en känd metod med total precision medan situationen försämras omkring honom, och ingen av dem innefattar improvisation i vanlig mening.

Den sekundära Te är beslutsamheten. Han tog manuell kontroll över månlandaren eftersom datorn styrde in i ett fält av stenblock, gjorde bedömningen på några sekunder och flög den, med Aldrin som ropade ut bränslet och Houston som lyssnade på en tystnad som varade mycket länge. Si ger vad farkosten kommer att göra. Te ger beslutet och genomförandet.

Varför undvek Armstrong publicitet efteråt?

För att den tertiära Fi håller en privat hållning utan behov av att förklara den, och hans var att landningen var fyrahundratusen människors arbete och att bli personligt hyllad för den var ett kategorimisstag. Han slog aldrig mynt av det, ställde sig bakom nästan ingenting och gav mycket få intervjuer under fyra decennier. Den inferiöra Ne är mannens ärliga gräns: han var en lysande verkställare av en utomordentligt komplex känd uppgift och visade liten lust att skapa om sig själv efteråt, och den andra halvan av hans liv är avsiktligt, nästan aggressivt vanlig.

ISTP är det vanligaste alternativet för en testpilot, och lugnet när saker går fel passar det väl. Skillnaden är var kompetensen kommer ifrån. Ti-Se löser nödsituationen genom att läsa den på nytt. Armstrongs svar kommer ur en uttömmande inövad procedurrepertoar som tillämpas snabbare än någon annan kunde tillämpa den. Han var känd bland sina kolleger för förberedelse snarare än för instinkt.

INTJ föreslås ibland på grund av reservationen och det analytiska sinnet. Men han följde ingen vision. Han genomförde ett program som någon annan hade definierat, till en standard som ingen annan nådde, och hans egen redogörelse för bedriften handlade alltid om systemet snarare än om någon egen idé.