Marlin

Marlin är huvudpersonen i Pixars Hitta Nemo, som kom 2003 och där hans röst i originalversionen görs av Albert Brooks. Han är en clownfisk, och filmens första tre minuter etablerar allt: han och hans partner Coral tittar på sin nya anemon och sina fyrahundra ägg, en barracuda anfaller, och Marlin vaknar och finner Coral borta och ett enda skadat ägg kvar. Han döper det till Nemo, som Coral hade velat.

Det som följer är ett porträtt av en specifik sorts förälder. Han är inte neurotisk på ett allmänt sätt. Han är precist, procedurmässigt försiktig inför en viss uppsättning faror som han själv har sett döda hans familj, och han styr Nemos liv därefter: de kontrollerade vägarna, de inövade reglerna, den ständiga tillsynen, ovilligheten att över huvud taget låta en fisk med en liten fena gå till skolan.

Vad handlar Hitta Nemo egentligen om?

En förälder som lär sig att trygghet och liv inte är samma sak. Nemo, driven till uppror av kvävningen, simmar ut för att röra vid en båt och tas av en dykare, och Marlin korsar ett hav för att få tillbaka honom, genom hajar, maneter, en val och den östaustraliska strömmen, med Doris, en fisk utan korttidsminne som är hans exakta temperamentsmässiga motsats. Repliken som träffar är hennes: han sa till Nemo att ingenting någonsin skulle hända honom, och om ingenting någonsin händer honom, då kommer ingenting någonsin att hända honom. Filmens andra skämt är strukturellt: han är en clownfisk som inte kan dra ett skämt, och folk fortsätter att vänta sig att han ska göra det.

Marlin har dominant Si, och öppningsscenen är funktionen som installeras med våld. Si lagrar konkret erfarenhet i exakt detalj och använder den som referens för allt som kommer efteråt, och Marlins lagrade erfarenhet är en barracuda och en tom anemon. Hans försiktighet är inte irrationell. Den är det helt rationella resultatet av en katastrofal datamängd med en urvalsstorlek på ett, tillämpad resten av hans liv.

Den sekundära Te är hur den uttrycker sig. Han oroar sig inte vagt, han organiserar: regler, vägar, tider, kontroller, en procedur för varje förutsebar situation. Han är föräldern med ett system, och systemet är verkligt kompetent. Det kan bara inte hantera att det som det skyddar är en person som måste få gå någonstans.

Varför fungerar Doris som hans motsats?

För att hon är allt som hans inferiöra Ne inte är. Hon kan inte hålla fast vid det förflutna, kan inte förutse följder och improviserar allt, vilket gör henne värdelös som planerare och oumbärlig som följeslagare: hon är den enda varelsen i havet som kan föreslå ett handlingssätt som Marlins funktionsordning aldrig skulle generera. "Just keep swimming" är inget råd han någonsin hade kunnat frambringa. Hans tertiära Fi är den privata, outtalade, absoluta kärlek som driver hela överfarten, och han säger inget av det högt förrän alldeles i slutet.

ISFJ är det vanligaste alternativet, med tanke på beskyddarinstinkten och hängivenheten. Skillnaden är den sekundära funktionen. Si med Fe styr genom lyhördhet för vad någon känner. Marlin styr genom regler och procedurer, och filmens centrala misslyckande är att han inte en enda gång läser vad Nemo faktiskt behöver av honom förrän det är alldeles för sent.

INFJ föreslås ibland på grund av djupet i sorgen. Men han verkar inte utifrån någon vision av framtiden. Han försvarar sig mot en specifik ihågkommen händelse, och hans oförmåga att föreställa sig något annat utfall än det han redan har upplevt är hela problemet.