Michio Kaku

Michio Kaku föddes den 24 januari 1947 i San Jose i Kalifornien. Hans föräldrar var andra generationens japansk-amerikaner och hade båda internerats i Tule Lake War Relocation Center under andra världskriget. Som pojke blev han besatt av Einsteins ofullbordade enhetliga fältteori, och historien som följer är en av de bättre i modern fysik: som gymnasieelev satte han ihop en partikelaccelerator på 2,3 MeV i föräldrarnas garage av återvunnet material, vilket tog honom till en nationell vetenskapsmässa och gjorde Edward Teller, som blev hans mentor, uppmärksam på honom.

Han tog examen summa cum laude från Harvard 1968 och disputerade vid Berkeley 1972. 1974 var han tillsammans med Keiji Kikkawa medförfattare till de artiklar som grundade strängfältteorin, som förblir hans betydande tekniska bidrag. Han innehar Henry Semat-professuren i teoretisk fysik vid City College of New York.

Vad är Michio Kaku känd för?

Att vara den fysiker som de flesta faktiskt har hört förklara något. Physics of the Impossible från 2008 och The God Equation från 2021 är storsäljare, han leder radioprogrammet Exploration och medverkar i fler tv-dokumentärer än någon annan verksam teoretiker. Kritiken inifrån fältet är konsekvent och värd att nämna: att hans populära verk spekulerar långt bortom vad fysiken stöder, och att det inte gör allmänhetens förståelse av vetenskap någon tjänst att framställa avlägsna teoretiska möjligheter som nära förestående. Det är en rimlig invändning, och den är oskiljaktig från det som gör honom verkningsfull.

Kaku är dominant Ne, och garageacceleratorn är funktionens grundanekdot. En tonåring läser om en ofullbordad enhetlig teori och kommer fram till att det lämpliga svaret är att bygga en partikelaccelerator av skrot. Resonemanget är inte att det är genomförbart. Det är att frågan är intressant och att hindret inte har bevisats vara oöverstigligt, vilket är hur Ne värderar en möjlighet.

Den sekundära Fi är skälet till att han blev populärvetare snarare än att förbli rent akademisk. Det finns en konsekvent personlig övertygelse under fyrtio år av sändningar: att det här materialet tillhör alla, att en människa som inte kan följa matematiken ändå har rätt att ungefär förstå vad som påstås om hennes universum, och han har accepterat ett visst mått av yrkesmässigt förakt i dess tjänst.

Är kritiken mot Kaku rimlig?

Till stor del, och funktionsstacken förklarar båda sidor. Ne frambringar möjlighet och är jämförelsevis ointresserad av avståndet mellan möjligt och troligt, vilket är exakt klagomålet: att en tittare går därifrån i tron att en teknik ligger årtionden bort när den ligger århundraden bort eller är omöjlig. Den tertiära Te är verklig och har byggt en verklig andra karriär av böcker, sändningar och offentligt engagemang med avsevärd disciplin. Den inferiöra Si är glappet: den samlade, noggranna, oglamorösa reservation som en specialist skulle lägga till som en självklarhet är det den här stacken har svårast att upprätthålla.

ENTP är det vanligaste alternativet, och för en fysiker som tycker om ett spekulativt argument är det en naturlig gissning. Skillnaden är den sekundära funktionen. Ne med Ti ger någon som prövar ramverket för dess egen konsekvens. Kakus offentliga projekt drivs av en värdering om tillgänglighet och förundran snarare än av en analytisk klåda, och han är påtagligt mer intresserad av om en idé inspirerar än av om den överlever granskning.

ENFJ föreslås ibland på grund av undervisningen och sändningarna. Men han kalibrerar inte så mycket mot vad en publik behöver som han sänder ut det han själv tycker är spännande, och kritiken att han överdriver är precis den kritik man skulle rikta mot en Ne-dominant kommunikatör snarare än en Fe-dominant.