Llewyn Davis

Llewyn Davis är huvudpersonen i Inside Llewyn Davis, skriven och regisserad av Joel och Ethan Coen och släppt 2013, spelad av Oscar Isaac i den roll som gjorde honom känd. Miljön är folkmusikscenen i Greenwich Village vintern 1961, och figuren är en sammansättning: delvis Dave Van Ronk, vars memoarer The Mayor of MacDougal Street bröderna Coen byggde på, delvis Ramblin' Jack Elliott, delvis ingen särskild.

Han är pank och hemlös, sover på soffor hos alltmer motvilliga vänner och bär på sin gitarr och, under stora delar av filmen, någon annans rödrandiga katt som han råkat släppa ut ur en lägenhet. Hans sångpartner Mike Timlin tog sitt liv genom att hoppa från George Washington Bridge, och Llewyn har sedan dess försökt arbeta som soloartist, med dåligt resultat.

Vad händer i Inside Llewyn Davis?

Han kör till Chicago på vintern med två främlingar för att provspela för Bud Grossman, en manager som lyssnar på honom spela en hel sång på en tom klubb och säger, inte ovänligt, att han inte ser mycket pengar i det, och sedan erbjuder honom en plats i en trio han sätter ihop. Llewyn säger nej. Han åker tillbaka till New York, får veta att Jean är gravid och kanske bär hans barn, överväger att gå tillbaka till handelsflottan, kan inte, och spelar på Gaslight igen. Filmens struktur är en slinga: öppningsscenen visar sig vara slutet, och misshandeln han utsätts för i gränden är vedergällning för att han häcklade en äldre kvinnlig artist kvällen innan. Medan han blir slagen börjar en ung man sitt framträdande på scenen därinne, och det är Bob Dylan.

Llewyn har dominant Fi, och provspelningen i Chicago är hela karaktären på nittio sekunder. Han erbjuds det han behöver, pengar, en fungerande akt, en väg bort från soffor och vinter, på det enda villkoret att han sjunger med andra människor, och han tackar nej. Inte riktigt av arrogans, och inte av strategi. Han har en inre måttstock för vad hans musik är, och att vara en röst i en tillverkad trio bryter mot den, och måttstocken förhandlar inte ens när alternativet är armod.

Den sekundära Ne är det som gör vägran tragisk snarare än bara envis. Han kan se andra liv, handelsflottan, trion, den version av honom själv som tog studiojobben, och han fortsätter att generera dem utan att gå in i något av dem. Filmen är full av dörrar han öppnar och inte går igenom.

Varför är Llewyn så otrevlig?

För att sorg utan ordförråd kommer ut som förakt, och filmen låter honom aldrig säga vad som är fel. Mike hoppade från en bro, Llewyn har framfört deras material ensam sedan dess, och det enda ögonblick då sorgen kommer upp till ytan är en platt mening i en bil till en man han just har träffat. Den tertiära Si är varför han inte kan gå vidare: han är bunden till den gamla akten, den gamla lägenheten, den gamla scenen, och slingstrukturen gör det bokstavligt. Den inferiöra Te är varför inget av det sköts: inga pengar, inga spelningar, ingen rock, ingen plan, och ett royaltyavtal han skrev under utan att läsa som kostar honom den enda hit han spelar på.

ISFP är det vanligaste alternativet, med tanke på musikaliteten och drivandet. Skillnaden är att hans vägranden är begreppsliga snarare än sinnliga. Han tackar nej till trion utifrån en princip om vad arbetet är, och filmen ger honom nästan ingen glädje i den fysiska världen alls: han är kall, trött och hungrig i två timmar.

INTP föreslås ibland på grund av det sardoniska sättet och viljan att sänka människor i samtal. Men grymheten är inte analytisk. Det är en sårad man som slår mot alla som erbjuder honom något, och hans omdömen om musik handlar om äkthet snarare än om kvalitet.