Bob Marley

Robert Nesta Marley föddes den 6 februari 1945 i Nine Mile i Saint Ann Parish på Jamaica, son till en svart jamaicansk mor och en vit engelsk far som till stor del var frånvarande, och dog i Miami den 11 maj 1981, trettiosex år gammal. Han växte upp i Trench Town i Kingston och bildade The Wailers med Peter Tosh och Bunny Wailer i början av 1960-talet.

Catch a Fire från 1973 var skivan som tog reggaen ut ur Jamaica, och Exodus från 1977, till stor del skriven i London medan han återhämtade sig från skottlossningen, är den som tidskriften Time senare utsåg till århundradets album. Han var rastafari, och tron är ingen bisak i musiken: teologin, politiken och sångerna är samma material.

Vad hände vid Smile Jamaica-konserten?

Den 3 december 1976, två dagar före en gratiskonsert som Marley hade gått med på att spela i ett försök att dämpa det politiska våld som slet sönder Kingston, gick beväpnade män in i hans hus på 56 Hope Road och öppnade eld. Han träffades i bröstet och armen. Hans hustru Rita sköts i huvudet och överlevde. Hans manager Don Taylor skadades allvarligt. Han spelade konserten två dagar senare, sårad, och när han fick frågan varför sa han att de som försökte göra världen sämre inte tog ledigt en dag, så hur skulle han kunna göra det. I april 1978 återvände han från exilen till One Love Peace Concert och tog upp Michael Manley och Edward Seaga, ledarna för de två stridande partierna, på scenen och höll ihop deras händer ovanför sitt huvud. 1980 spelade han vid Zimbabwes självständighetsfirande. Ett melanom hade upptäckts under en tånagel 1977. Amputation rekommenderades och han tackade nej, och cancern spred sig så småningom till lungorna och hjärnan.

Marley har dominant Fi, och beslutet att spela medan han blödde är det tydligaste uttrycket för det som finns. Det fanns inget strategiskt skäl att gå upp på scen två dagar efter att ha blivit skjuten i ett land där skyttarna fortfarande var på fri fot. Det fanns en inre ståndpunkt om vad han var till för, och den förhandlade inte med omständigheterna. Varje större val i hans liv har samma form: nått i det privata, genomfört fullt ut, förklarat efteråt i en enda mening om alls.

Den sekundära Ne är låtskrivandet. Hans texter rör sig genom bilder och associationer, den brinnande elden, uttåget, befrielsens sång, regnet som faller på alla, och deras politiska innehåll fungerar just för att det inte levereras som argument. Han för inte fram en sak. Han frambringar bilder som visar sig rymma en.

Varför vägrade han amputationen?

För att Fi höll en religiös övertygelse om kroppens helhet och inte ville byta bort den, och för att den tertiära Si hade bundit honom vid en uppsättning bruk som han hade förbundit sig till åratal tidigare. Det dödade honom vid trettiosex. Den inferiöra Te är samma historia i ett annat register: en artist som inte byggde någon apparat kring sig, vars affärer var kaotiska och vars kvarlåtenskap låg i rättstvister i årtionden eftersom mannen inte hade gjort några arrangemang alls. Han gick på övertygelse, och övertygelse ger ingen administration.

ENFP är det vanligaste alternativet, med tanke på den enorma offentliga värmen och arenorna. Skillnaden är varifrån energin kommer. Han var enligt de flesta en privat, vaksam, något tillbakadragen man utanför scenen, och övertygelserna formades i ensamhet och i tro snarare än genererades i sällskap.

INFJ föreslås ibland på grund av det profetiska tonläget och fredskonserten. Men han riktade sig inte mot en publiks behov. Han sa det han trodde och lät det landa där det landade, och gesten vid fredskonserten var en personlig handling av vittnesbörd snarare än ett stycke politisk iscensättning.