Irene Adler

Irene Adler förekommer i en enda berättelse av Arthur Conan Doyle, En skandal i Böhmen, först publicerad i Strand Magazine 1891, och omnämns kort därefter. Hon är en amerikansk operasångerska, tidigare kontraalt vid Kejserliga operan i Warszawa, pensionerad och bosatt i London, och hon har ett fotografi av sig själv tillsammans med kungen av Böhmen, som står i begrepp att gifta in sig i ett skandinaviskt kungahus och mycket gärna vill ha det tillbaka.

Kungen har redan prövat inbrott, rån och att beslagta hennes bagage. Inget av det fungerade, och det är läget när Holmes kopplas in.

Varför betyder Irene Adler så mycket?

För att hon vinner. Holmes bygger upp en plan för att få henne att avslöja var fotografiet är gömt, ett arrangerat tumult, ett falskt brandlarm, det beräknade antagandet att en kvinna räddar sin dyrbaraste ägodel först, och den fungerar exakt som den är tänkt. Det han inte räknar med är att hon genomskådar tricket omedelbart efteråt, klär sig till ung man, följer honom tillbaka till Baker Street och önskar honom god natt för att bekräfta vem han är, och sitter på ett tåg ut ur England med fotografiet innan han kommer för att hämta det. Hon lämnar efter sig ett brev som förklarar att hon älskar en bättre man och inte har någon avsikt att använda fotografiet, och ett porträtt av sig själv. Holmes ber kungen om porträttet som sitt arvode. Watson noterar att Holmes därefter kallar henne kvinnan, och att vad han än kände inte var kärlek, vilket är meningen som har gett upphov till ett sekel av bearbetningar som säger emot den.

Adler är dominant Te, och berättelsen är en uppvisning i det mot fiktionens bästa analytiska hjärna. Ställd inför ett hot överväger hon inte och söker inte råd. Hon bedömer läget, bestämmer vad som måste ske och genomför det: skaffar fotografiet, säkrar det, avvärjer tre separata försök att ta det och avvecklar sedan, när spelet ändras, sin position och lämnar landet inom några timmar. Varje drag är operativt.

Den sekundära Ni är anledningen till att hon ligger före honom snarare än bara är snabb. Hon märker inte bara att något är fel vid brandlarmet. Hon förstår genast vad hela föreställningen var till för, vem som måste ha iscensatt den och vad han kommer att göra härnäst, och hon handlar efter den prognosen snarare än efter beläggen framför sig. Att läsa Holmes plan baklänges från ett enda ögonblick är precis vad Te med Ni bakom ger.

Varför använder hon inte fotografiet?

För att tertiär Se och inferiör Fi tillsammans ger ett beslut som är både praktiskt och personligt, och Conan Doyle är varsam med det. Hon behåller fotografiet som försäkring och säger rent ut att hon aldrig kommer att använda det, eftersom hon har gift sig med en man hon älskar och hållhaken inte längre behövs. Det är inte känslan som kör över strategin. Det är en strateg som har säkrat sin position och inte har något intresse av att krossa någon för sakens egen skull. Själva förklädnaden är den tertiära Se: en fysisk, omedelbar, teatral lösning utförd med en operaartists skicklighet.

ENTP är det vanligaste alternativet, och improvisationen och förklädnaden talar för det. Skillnaden är avslutet. En motståndare med dominant Ne skulle ta fram alternativ och njuta av kampen. Adler pekar ut det rätta draget och genomför det inom några timmar, och tar sedan bort sig själv från brädet helt. Det finns ingen lek i det. Hela episoden är beslutad, genomförd och avslutad innan Holmes har gratulerat sig själv färdigt.

ENFJ föreslås ibland på grund av charmen och scenkarriären. Men hennes hantering av kungen är kallt affärsmässig, och hennes brev till Holmes är en föredragning snarare än en vädjan. Hon läser människor träffsäkert och använder läsningen, vilket är Te med en mycket skarp Ni snarare än att Fe leder.